Jävla karlar, boken jag till sist läste

Jag höll emot länge. Alltså, jag ville verkligen inte läsa boken Jävla karlar. Anledningen till det är så löjlig som att jag minsann vill välja mina böcker själv. Ja, alltså inte haka på en trend eller topplisteläsning. Det enda jag tycker är synd efter att ha läst boken, är att inte ha den kvar att upptäcka. Läs den!

Språket är fantastiskt i boken där vi får följa en pojk (Anders själv) och hans liv med en ängslig och kärleksfull mamma som träffar alla dess jävla karlar. Männen flyttar in, beter sig illa och flyttar ut. Och allt får vi som läsare följa ur pojkens perspektiv. Ändå blir det aldrig barnsligt. Eller ens en ton av offermentalitet. Det blir bara ärligt. Och så tydligt hur utsatta barn är. De kan ju inte påverka sin situation, så det vill fanimig till att vi vuxna är snälla. Ger dem kärlek, kärlek och ännu mera kärlek som Astrid Lindgren sa.

Som sagt: språket! Och gestaltningen! Och namnen personerna i boken får! Som bästisen Cyklopen, ensamma mammans dotter och Kanotisten. Och mördaren. Och växtmagikern. Äh. Läs den. Det gjorde ju jag till slut, tack vare min bokklubb. Det var nämligen förra boken vi läste och vad gör man när en av bokklubbskompisarna väljer bok? Man läser. Och det är jag så himla tacksam för att jag gjorde. Jag tipsade om den i vårt senaste poddavsnitt – där kan ni höra mer om vad jag tyckte.

Vi ses snart igen, tills dess: läs. Och var snäll mot barnen (och alla andra).
Kram Malin Lundskog