Jobba halvdag och sen ta semester

Att styra över sin egen tid är både bäst och sämst. Mest bäst. Resten får jag skylla mig själv … Eller kanske tacka mig själv för? Jag menar, att ta ledigt från lunch för att gosa med lilla Stella (och hennes föräldrar förstås!) fast jag inte har skrivit det antal ord jag ville skriva idag. Ska jag skylla mig själv som öppnar armarna och säger jaaa med massa utropstecken när den lilla familjen säger att de vill komma ut till Knippla? Eller ska jag tacka mig själv som har möjligheten att tacka ja till sådan lyx och passar på att njuta? Jag gör lite både och till en början, men glömmer snabbt av att skylla mig själv. Jag älskar varje stund med mitt barnbarn. Och hennes föräldrar. Jobba halvdag och sedan ta semester – tack till mig som har den möjligheten en vanlig tisdag i maj.

Först uppe med tuppen, plocka blommor och skriva tusentals ord innan lunchtimmen är slagen. I dag var det fart under skrivargaloscherna vill jag lova, till skillnad från igår då scenerna segade sig fram. Det killade nästan i magen av farten jag skrev med i förmiddags. Jag nådde inte ända in i mål, även om jag satsade friskt. Men hoppas fortfarande bli klar till deadline på måndag. Återkommer om det.

Fira allt och inget särskilt

Ja, sen kom de. Lilla Stella och hennes mamma och pappa. Det är något makalöst hur fantastiskt det är att få vara med när en liten baby växer. Särskilt en liten baby som är hans, som en gång var vår lilla baby. Livet va, vilken grej det är.

Vi firade inget särskilt och allt med lunch ute i trädgården, lek i sandlådan, bad, promenad och spel. Och snipp snapp snut, så var dagen slut och vi stod vid färjan och vinkade av det lilla barnbarnet och henne mamma och pappa. Så som mina föräldrar stod och vinkade av oss, när vi hade varit och hälsat på dem med våra små barn. De stod inte vid någon färja, men ni fattar. Fint är det tycker jag, att ha någon att vinka av. Och att vinka av någon. Och allting är sannerligen relativt för jag har en känsla av att vi ser lika gamla ut som jag tyckte att mina föräldrar gjorde då. Då, när jag inte hade någon aning om att en femtiofemåring är rena ungdomen.

Och fint är det som sagt att ha förmånen att kunna välja att jobba halvdag när ett litet barnbarn kommer på besök med sina föräldrar. Gôrfint! Precis som promenaden hem från färjan, utan en enda sekundmeter vind.

Vi ses snart igen, tills dess: tacka dig själv!
Kram Malin Lundskog