Alltså, det är nästan skrämmande det här. Men mycket (eller i alla fall en del) av innehållet i mina påhittade berättelser blir verklighet. Som i min ljudbok SYND, där jag skrev om flyktingar som kom till Sverige och Göteborgs hamn i en container. Gissa vad jag läste om i GP några veckor senare? Ja, exakt. Man hade hittat flyktingar i en container i hamnen.
I romanen Mariannes mirakel har Helén, en av huvudkaraktärerna, en galen klåda på armen. Om det har kliat på min arm efter det boksläppet? Så in i hoppsan!
Den här veckan har jag hittat en flaskpost här på ön (så himla roligt, berättar mer om den senare). Gissa vad de hittar i min roman som kommer ut våren 2024? Jepp. En flaskpost. Om inte det blir bortredigerat förstås, men jag har i alla fall skrivit det.
I ett manus, som jag visserligen bara har påbörjat, skriver jag om en långvarig vänskap som kraschar. Om det sedan hände i verkligheten i min närhet? Svaret på den frågan är ja.
Nu vågar jag inte skriva om otrevligheter, sjukdomar eller annat jag inte önskar någon. Men hur kul blir det, att läsa romaner där allt är guld och gröna skogar? Nah, lite grus i maskineriet behövs för att göra även en feelgood-roman läsvärd. Och visst är det så att vi blir starkare av att motstånd i livet också, men det måste väl inte vara jag som hittar på eländet?
Jag gräver inte bara där jag står?
Jag har tidigare sagt att jag gräver där jag står, men vad är det här? Står jag där jag gräver? Gräver jag en grop åt andra och faller själv däri? Ska mina påhittade berättelser fortsätta att bli verklighet, då blir det fred, jämställdhet, jämlikhet, klimatförbättringar, acceptans och ohemult med glädje och frihet i varenda manus framöver.
Eller så är alltihop bara en slump och jag kan fortsätta att hitta på precis vad jag vill och behöver inte stå till svars för att ha skapat verkligheten. Det räcker kanske med att jag skapar verklighetstrogna karaktärer, miljöer och händelser, som inte har ett dugg med verkligheten att göra, eller vad säger ni?
Aja, vi får se hur det blir. Ses snart hoppas jag. Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar