Jag upplever inte äventyr och härligheter för att skapa minnen, men idag slog det mig. Här står jag. Mitt i morgondagens minne. Tänk att jag får vara med om det här. Vilken jävla ynnest!
Ja, ursäkta språket men känslan krävde ett kraftuttryck (plus att jag svär en hel del oavsett kraft i käsnlan). Den stora känslan av att jag lever i sådan frihet att jag kan tillbringa flera veckor hemifrån. Att vi kan göra det tillsammans, min man och jag. Och hundarna förstås. Dem pratade vi om häromkvällen. Hur mycket enklare det hade varit att resa utan dem och hur ohemult mycket vi hade saknat dem. Tänkt på dem. Vetat om att de hade älskat att vara här. Med oss. Fått springa på stranden. Bada. Promenera. Vara nära. (Plus att jag inte hade fått med mig min man på lika många hiker och promenader om inte hundarna var med …)
Det stora livet
Stort är det, livet. Tänka att vi får vara med om det, allihop. Och mitt i det står jag nu och är så in i hoppsan tacksam. För att jag njuter medan det pågår och för att jag vet vad det är jag tycker är viktigt i livet. Det vet vi kanske allihop, men ni vet. När man kommer på att man faktiskt också prioriterar det viktigaste. Som till exempel familjen och utsikten.
En dag kommer jag att minnas stranden i Sagres med glädje, kärlek och frihetspirr. Idag står jag mitt i det minnet och det är sannerligen en jävla ynnest.
Vi ses snart igen, imorgon drar vi vidare. Inte för att skapa minnen, de kommer som en bonus, utan för att njuta av livet medan vi lever det. HEJA livet. Och oss, allihop.
Kram Malin Lundskog
Villni läsa mer om vår långa workation finns alla inlägg länkade i detta: Vi åker till världens ände
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar