När jag är klar är jag klar

Jag kände det idag när vi tog vår dagliga morgonrunda till stranden: nu är jag klar här i Sagres. Och när jag är klar då … ja, då är jag klar. Skulle lika gärna kunna lämna stället nu. Jag antar att det är en av alla fascinerande saker med att vara människa. Som ett slags skydd, så att jag inte går och sörjer att vi om bara två dagar lämnar världens ände. För vår tid här har varit fantastisk och hade vi inte varit på väg att lämna hade jag inte varit redo att åka. Vår anpassningsförmåga alltså. Wow för den.

Jag tror faktiskt inte att vinden som gjorde att vi blev sandblästrade på stranden har något med att jag är klar här i Sagres att göra. Eller regnet som kommer i eftermiddag. Nej, inte temperatursänkningen heller. Jag älskar ju väder! Visst är allt enklare med sol och värme, men. Nej.

Vi är bäst på att anpassa oss, allihop

Jag är helt enkelt inställd på att åka norrut igen. Hemåt. En resa vi inte vet vilka vägar den tar, mer än att vi förmodligen börjar med ett stopp i Lissabon. Där har vi aldrig varit, varken Claes eller jag. Och även om vi inte är bäst på att turista i städer (särksilt inte med hundarna), så känns det dumt att missa Lissabon när vi ändå är i krokarna.

Vi får se var vi hamnar, jag är glad så länge resan i sig är mödan värd. Och att jag är färdig med Sagres, så att jag inte ångrar något gjort eller ältar något ogjort. Visst är det fint att vara människa, utrustad med massa anpassningsförmåga?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA oss och allt vi anpassar oss till.
Kram Malin Lundskog

Mer om resan på, från och till världens ände hittar ni här: Vi åker till världens ände