Såhär vann jag Göteborgsvarvet

Såhär vann jag Göteborgsvarvet. Vilken rubrik va? Tänk att kunna sätta göteborgsvarvsseger på meritlistan! Särskilt när jag också är en av bara 40 personer som har kommit sist i samma lopp. Och inte springer för prestationens skull egentligen. Det där med lagom känns inte alls lockande för mig verkar det som …

Vaddå såhär vann jag Göteborgsvarvet?

He he, det kan en kanske undra eftersom alla ni som hänger med mig regelbundet vet att jag inte springer snabbt. I sann löpcoach-anda springer jag ganska snyggt däremot, men det var inte det tävlingen gick ut på. Jag vann det som jag har tränat mest på och det som ger en sån galen glädje och extra kick att fortsätta med det jag håller på med: jag vann high five-tävlingen!(läs mer om min hårdsatsning här) Tävlingen var högst inofficiell med sådär ungefär 20 deltagare. Men ändå?! Och jösses vad kul ja hade. Hela vägen till Älvsborgsbron …

Vi tar det från början:

Min uppladdning började med en ganska sen fredagskväll fylld av skaldjur och en kall öl. Ja, för att bygga upp törsten så att jag skulle behöva stanna vid varenda vätskekontroll under loppet och därmed hinna med en hel gäng highfive med volontärer och publik intill vätskestationerna. Smart drag, eller hur?

Eftersom jag oftast räknar ner (du vet hur det är med oss instruktörer: 10, 9, kom igen, åtta kvar, sju, sex, snart där …) värmde jag upp räknemuskeln (?) med att lägga upp maskor till en ny stickning. Räknade från ett och uppåt. Till 252 maskor närmare bestämt. Räknade om några gånger för säkerhets skull. Det kändes bra! Vädret kändes i och för sig också bra, men inte ett dugg Göteborgsvarvs-aktigt. Moln liksom? Det ska vara sol på varvet-dagen, det är sen jättegammalt! Eventuell 40 år gammalt.

Den obefintliga uppvärmningen

Egentligen är uppvärmning inte så viktigt för kroppen under en halvmara, eftersom jag inte sprintar iväg utan springer i uppvärmningstempo typ hela vägen. Men för knoppen! Den mentala sista laddningen brukar sitta fint att göra tillsammans med alla andra, men … Det blev inte riktigt så. Jag cyklade hemifrån i lite väl sista sekund. Kom till Slottsskogen när startgruppen före min drog iväg. Låsa fast cykeln, av med överdragskläder och kissa. Snabbt! Hann inte hitta en buske, hann önska att jag var man (fattar ni killar fördelen med att ha snopp i det här läget?!), hann skaka av mig dropparna och skammen och klättra över staketet in i startfållan sekunden innan startskottet gick. Pust!

Där gick starten!

Och just det där med att starten går. Det stämmer. Går långsamt till och med. Ganska skönt tyckte jag som hade stresspåslag av rang på grund av sen ankomst. Så kom jag fram till startlinjen och kände adrenalinkicken av pipet från chippet när jag passerade den. Gick ut stenhårt! 00:00:04 gav jag en man i uniform min första higfive. Och på den den vägen var det.

Sedan tappade jag räkningen

På den vägen var det alltså i fem kilometer, sedan tappade jag räkningen. Men det gör inget. När jag sprang upp på Älvsborgsbron hade jag samlat ihop tvåhudnrafemtiotvå (ja, 252! Känner du igen siffran?) high fives från unga, gamla, fyllon, Skyltmannen och alldeles vanliga människor.

Jag tappade räkningen med några få undantag. På Hisingen hajfajvade jag fyra pensionärer och minst en rosédrickande snobb (kategorier som gav dubbla poäng. Fråga inte varför, det här är på kul!) och när jag kom till Avenyn stod bästisar och ena sonens flickvän där, redo med kardan! En bästis sprang snabbare än mig (okej, hon kanske genade) och stod på Vasagatan också. Sånt blir jag lycklig av. Jättelycklig! En seger i sig att ha sådana fina människor omkring sig.

Såhär vann jag Göteborgsvarvet. I solen!

Just det ja, vädret! Snacka om att det blev så mycket Göteborgsvarvsväder det bara kunde. Solen pressade på som sjutton och eftersom jag hade tappat räkningen på handklappen gick jag all in på njutet. Herregud vad kul det här är! Vad glad jag är att jag med helt prestationsfri och njutningsfullt spring fixar ett varv. Med glädjen i hela mig. Gör inget att en går ut lite väl hårt i starten då?

Och segern går för övrigt till alla som ger sig in i leken och tränar på att tåla den. Alla som springer vinner på ett eller annat sätt, lopp eller ej.

Den vinnande gesten

Mer om mina Göteborgsvarv hittar du om du söker på Göteborgsvarvet här på bloggen. Förra året skrev jag ödmjukt om Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på till exempel.

Nästa löparäventyr blir i Italien. Maraton bland vingårdar! Om jag inte får till ett Lidingölopp däremellan. Vi får se … Ett som är säkert är att även en high five smakar guld!

Ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
//Malin