Sanningen om hundlivet och stillsamma tårar

Sanningen om hundlivet hemma hos oss är att vi definitivt, absolut och till hundra procent har de goaste hundarna man kan ha. Så mycket kärlek, glädje, bus, lugn, energi, avslappning och nyfikenhet i våra springer spaniel-killar att det är ofattbart. Och samtidigt så mycket anpassning. Men, det är värt det. Alla dagar i veckan.

Jag tänker inte ens på hur mycket vi anpassar oss med tider och promenader och att inte kunna dra på äventyr hur som helst fast vi bara är två vuxna människor i hushållet. Det är som med allt annat i livet: Vi vänjer oss. Dessutom är detta livet med hund och jag älskar det. Nästan jämt …

En grej med vår lille Jackson är nämligen sjukt jobbig. Sjukt! Vi tränar och tricksar och gör allt vi kan för att få slut på eländet, men hittills går det sådär. Tack för tålamod och väldigt bra tips Lillys hundkurser och Nya varvets hundskola (följ länkarna till mina favorithundkurser och -ledare.)

Sanningen med hundlivet

Jackson jagar löv! Han är som besatt. Rycker och drar i kopplet när han är kopplad för att komma åt löven som rör sig (hallå bor på en blåsig ö …). Han dyker in under buskar för att komma fram med hela lövhögar och han får in löv bakom leksaken han oftast går runt och bär på. Ser med fasa fram emot vinter och halka och undrar på riktigt när han drar första axeln ur led …

• 

• 

Sanningen med hundlivet är inte bara gos och kel och lek och härligt spring i bergen. Det är bad i gyttjepölar, sand i sängen, kräks på mattor, trasiga bajspåsar och hysterisk lövjakt också. I det stora hela är det alltså alldeles … alldeles underbart och ger livet väldigt mycket liv. Men den här veckan fick lövjakten ta plats i veckans gott&blandat här på bloggen för att det har varit mycket sånt. Eller så är det jag som har varit extra trött? hur som helst. En glimt från livet med hund. Lite som livet i största allmänhet?

Stillsamma tårar

Ja, jag kanske är trött och det är som det är med det. Kanske är det därför jag har gråtit en del i veckan. Eller så är det klimakteriet som jag tror har varit anledningen till mängder av mina tårar under några år. Hur som helst så har jag gråtit en del. Såna där härliga tårar. Stillsamma. Vemodiga. Och vet ni, jag älskar vemod. Det är något vackert över vemod, tycker ni inte det? Jag tycker att vemod är fyllt av kärlek och något slags bevis på det där vi alla vet: att allt är föränderligt.

Som ni vet, ni som har hängt med mig ett tag, så älskar jag naturen. Att vara ute och röra mig bland bergen på ön. Kunna se ut över havet. Jag får energi av det och jag har också kommit på att i det som finns där ute har jag också lättare för att gråta när jag behöver gråta. Och det har jag tydligen behövt den här veckan. Kan ni tänka er nåt bättre ställe att fälla stillsamma tårar på än platsen med utsikt över detta? I det vädret? Kanske inte är gråväder, utan gråtväder. Som gjort för tårar ju.

Styrketårar

Igår satt jag och blickade ut över det här och fällde några sköna tårar över Börje Salming (har ni sett klippen från Maple Leaf Garden? Så mycket känslor!) och Sven-Bertil Taube (alla Evert-låtar jag är uppvuxen med!), kärleksfulla tårar över mina fina barn och varma tårar över mina föräldrar. Och samtidigt reflekterade jag över gråt. Varför i hela jävla världen skulle det vara en svaghet att gråta? Jag sparar reflektionerna till ett eget blogginlägg, men herregud vad jag känner mig stärkt av gråt! Är det därför det heter styrketårar, he he?

Sen torkade jag både tårar och snor och gick jag hem till vårt tillfälliga hem (renoveringen ni vet) och grät till de sista avsnitten av The Split på SVT. Som jag gillar den serien. Har ni sett?

Vilken vecka! Är oändligt tacksam över mitt liv med både hundar och tårar och känner mig som ett skolexempel på att det inte handlar om hur man har det utan hur man tar det. Hur som helst hoppas jag att ni har det finemang ni också.

Vill ni läsa fler veckorapporter hittar ni dem här: Veckans gott&blandat

Vi ses snart igen. Tills dess: heja heja er!
Varma kramar Malin Lundskog