Sånt jag gör när jag skjuter upp sånt jag vill eller måste. Eller borde. Men … jag har ju strukit ordet borde ur min vokabulär. så jag nöjer mig med att ta upp sånt jag gör när jag skjuter upp annat. Som sånt jag vill. Och sånt jag måste. Mest sånt jag vill faktiskt, för det jag måste det gör jag ändå. Oftast.
Det här gör jag när jag skjuter upp sånt jag vill.
Jag stickar. Och jag tränar. Det är ju inga dåliga grejer på något sätt, vilket faktiskt är ett problem. Eftersom det jag gör när jag skjuter upp det jag vill (eller måste) innebär något bra (jag menar: både handarbete och träning är ju himla hälsosamt) ger det mig rätt att fortsätta skjuta upp det jag egentligen vill. För det jag egentligen vill är mycket jobbigare. Och läskigare?! Kolla här vad jag har åstadkommit sedan jag bestämde mig för att ta halvtidstjänstledigt för att skriva min (första) roman till exempel.
Kunde inte låta bli att inte sticka den här!
så plockade jag fram min gamla gröna stickade mössa och stickade en till min fenomenala badkompis 
hittade ullgarn på Fårö, när jag var där på skrivresa … Måste ju sticka strumpor att ha på mig när jag skriver? 
Stoppade träskosockar och mössor i julklappssäcken till mina fina vuxna barn inkl en sambo 
kom på att det ju är himla kul med hemmagjord gåbprtspresent. Stickade och tovade (!) grytlappar till vänner 
och pippitröjan till min man …
(ja, den passar honom perfekt)
stickar just nu en kudde till mig själv och en del annat … 
hoppsan sa! Hittade ett härligt färgglatt strumpgarn … 
fick garn i julklapp, som blev en tröja 
och så ville jag sticka nåt litet. Enkelt. Och fick en himla mysig slipover! 
apropå mysigt! Den här alltså. Den har jag också hunnit med, medan jag har skjutit upp boken …
Hur kan jag skjuta upp sånt jag vill?
Jag njuter av både träning och stickning, så i den kortsiktiga stunden ser jag inte att jag bygger på det där oket av dåligt samvete i det långa loppet. Och det är ju precis det som är grejen med vilket uppskjutarbeteende som helst: vi tänker (och känner!) kortsiktigt. Vi ser (eller vill inte se?) att det vi skjuter upp finns kvar. Väntar. Och kanske kanske till och med blir jobbigare och läskigare att ta sig an ju längre tiden går?
Uppskjutandet kan göra att vi skiter i det vi vill helt och hållet. Att vi inte utvecklas och når de mål vi säger att vi vill nå. Vi lurar helt enkelt skiten ur oss själva!
Och det är så himla naturligt och mänskligt och inte något att skämmas över. Ett steg på vägen är att se våra egna mönster. För vet ni! När vi väl har upptäckt ett mönster kan vi inte dölja det för oss själva igen. Då blir valet av vad vi gör (stickar eller skriver roman till exempel) medvetet och medvetna val kompisar – de är guld för både vår utveckling och vårt samvete!
Så här gör jag när uppskjutarlusten pockar på
När jag kom på att alla mina stickprojekt har fått ta massa tid på bekostnad av skrivandet planerade jag skrivtid med en skrivkompis. Ni vet, ibland hjälper det att ha någon annan att ansvara inför. Och jag skrev i små korta etapper istället för att straffa mig och ge ultimatum som att jag inte får sticka (eller träna) om jag inte har skrivit massor. Lagom är bäst på alla håll och små steg ofta är bättre en få jättekliv sällan, eller hur? Myrstegsrevolutionen är värd att hänga med på.
Jag upptäckte inte min flykt till garnhärvor och löparspår idag, även om jag skriver om det först nu. Jag har studerat mig själv och kommit på att det är när jag står inför processer som är läskiga (oh my god! för att skicka texten, först till lektör och efter en drös redigeringsrundor till testläsare) som jag väljer att skjuta upp. Eller fly?
Uppskjutaren i mig är en självsabotör och jag vet att jag inte är ensam om att ha den i livet. Många av mina kunder skjuter upp träning och tycker inte att jag är klok som skjuter upp annat med hjälp av träning … Men vi är alla olika!
Självsabotörer har jag skrivit om förut och är dessutom medförfattare till en bok om några av dem. Tidigare inlägg hittar du bland annat här: Skaffa hälsosamma vanor genom att stoppa sabbet och här: Allt eller inget – från sabotage till succé.
Boken om självsabotage hittar du här: Skapa ditt drömliv
Och min roman? Jo minsann … väntar på svar från en testläsare till och sen ska jag redigera det sista (okej, det är inte det sista, men för nu) innan jag kanske eventuellt vågar mig på att skicka ut till förlag. Kanske ska sticka klart en tröja till först?
Superkul om du vill dela med dig av dina uppskjutarerfarenheter. Om du har några alltså. hur som helst, så ses vi snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram M (på avstånd och med nytvättade händer)
Oh WOW vad du åstadkommer när du skjuter upp saker – coolt värre ju. Och själv blir jag grymt nällad på att sticka och tova grytlappar till mig själv. Har du något juste mönster att dela med dig av får du gärna göra det!
Och du.
Väntar med spänning på att få läsa din roman, när du redigerat klart den och skickat in den och den blivit antagen och editerad och tryckt. DÅ, ska jag läsa. Med nöje och glädje!
Woooopa! Tack!
Romanen är ivägskickad till förlag. Håller alla mina tummar!
Grytlappar: Tovbart ullgarn, stora stickor (för stora för garnet …). Jag la upp 35 maskor, sen rätstickning fram och tillbaka tills det blir en kvadrat (om man vill ha kvadrat alltså). Sen virkade jag en ögla, sydde fast, fäste trådar och hyst in i maskin för tovning. 40 grader. Blocka efteråt för storleksfixning. Tror aldrig någonsin att jag har stickat något enklare. Snabbare. Premiär för tovning och det blev hur bra som helst (o då ska du veta att jag är ganska ödmjuk 😉
//M
Ja, inte producerar jag såna fantastiska saker som du när jag skjuter upp. Vilket jag gör ofta. Jag ägnar mig istället ofta åt research… Vilket är ett finare ord försatt jag surfar 😁 men heja dig som steg för steg ändå tar dig närmare din dröm!
Ha ha ha! Insiktsfullt med research ändå 😉 Och utan insikt är det stört omöjligt (eller?) att bryta mönster.
HEJA PÅ!
//M
Vilken kreatör din uppskjutare är. Verkligen! Och jag tänker att det ibland, i synnerhet när det gäller att skriva bok, kan vara bra att skjuta upp. För mig ingår det ofta ”ruvningsproceser” när jag skriver böcker. Jag skriver ju inte fiction, men ändå. Säg att jag skrivit version ett av en bok – då lägger jag den ifrån mig. Jag vet att den inte är färdig, men vet kanske inte vad som saknas… och då får den ruvas… och sedan en dag så är det NU och så skriver jag… så viss väntan kanske kan vara bra ändå. <3 Lycka till med romanen och du har ju kommit fantastiskt långt!!!!
Ha ha – ja, kreativ och himla bra på att hålla mig upptagen …
Ruva är himla viktigt tycker jag. Så gör jag med allt. Blogginlägg, instaposter och ibland till och med mail (om sådär extra viktiga/känsliga).
PS. Nu har jag skickat. Till förlag.
//M