Jag älskar idéer och kreativitet. Men ibland kommer de med ganska kass timing. Som idag. Mitt under mitt (skitjobbiga, vill jag tillägga) träningspass på gymmet. Så som idéer ofta gör ni vet. Kommer när man tränar. Det är ju bara det att jag ju har fullt upp med att inte skriva på manuset jag håller på med (som jag berättade häromdagen.) Och nu en ny manusidé som lockar mycket, mycket mer? Skit också!
Jag känner mig själv …
Jag känner ju mig själv. Ja, oftast i alla fall och hur som helst så vet jag alltid såpass mycket om mig själv att jag utan tvekan har koll på att jag älskar att dra igång nya projekt. Mycket mer än jag går igång på att fullfölja. Ingen jättebra ådra hos en författare, eller hur? Men den här nya idén alltså. Den … känns briljant. Just nu, herregud, det där går ju över och upp och ner.
Jag har fått idéer till manus förr, men aldrig någon som har känts så jätterätt. Vad sjutton ska jag göra med den här idén, frågade jag mig själv. Och fick inget givet svar. Jag var faktiskt rätt velig och pratade inombords fram och tillbaka om vilken strategi som är den bästa. Jamen, ni skulle ha hört min inre dialog. Herrenaddå … Den var så intensiv och så svår att göra sig av med att jag bestämde mig för att ta ett möte med mig själv. Och därför tog jag en jobblunch. Ensam. På Tullhuset (try it you´ll like it), som ligger på Hönö där också gymmet jag var på när den här skiten med en ny idé poppade upp.
Vilken stund jag hade för mig själv. Med en supergod havets Wallenbergare, en alkoholfri öl och en vidunderlig utsikt. Och min egen inre dialog som gick ungefär såhär:
Skit också, sa jag till mig själv
”Att jag inte kan lyssna på mig själv?”
”Men, det kanske är det HÄR som behöver skrivas? Den nya idén?”
”Jag blir aldrig klar om jag ska hålla på och hoppa runt bland alla mina idéer.”
”Men, det ska ju vara ROLIGT att skriva.”
”Man kan inte ha roligt hela tiden. Det är inte så det fungerar, begriper jag väl.”
”Ja, det begriper jag väl. Men … lyssna på den här idén.”
Ungefär sådär höll jag på en stund. Sen kom jag fram till att jag skulle skriva ner min (just nu) briljanta manusidé och sedan bordlägga frågan till imorgon. Det där med att sova på saken är inte så dumt ändå.
Så vi får väl se hur jag gör. Har ni någon bra idé eller något klokt tips blir jag självklart jätteglad om ni hör av er. Äh, hör av er ändå. Det är alltid kul att höra från er!
Och hur som helst ses vi snart igen, nu ska jag skriva ner min idé så jag inte glömmer den igen.
Kram Malin Lundskog
PS. Visst är det finurligt och bra att vi blir kreativa och får idéer av träning. Men just nu? När jag har tillräckligt med motstånd till manuset jag skriver på. Så onödigt. Kanske ska sluta träna, he he
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar