Vad är det som får mig att inte ge upp?

Jag tror att det är skrivarglädjen som får mig att inte ge upp. Jag menar, jag skriver på tre manus samtidigt. Ett har gått iväg till lektör för andra gången och kanske kanske är det snart i sådant skick att det går att skicka iväg till förlag. Ett halvfärdigt har gått iväg till redaktör på förlag och kanske kanske blir det ett ja till utgivning för det. Men det kan lika gärna bli ett nej, jag har ingen aning.

Och så det tredje manuset, som jag precis har plockat upp igen för första gången sedan november (kommer ni ihåg när jag vann Nanowrimo? Det är det manuset.). Den berättelsen är jag klar med ungefär tre fjärdedelar och som jag vurmar för karaktärerna här. Vill så gärna hitta ett sätt att få dem att leva lyckliga i alla sina dagar, typ. Och sedan ska det också manglas igenom hos mig, hos testläsare, hos lektörer och förhoppningsvis redaktörer och förlag och sen. Kanske. Er. Ni som läser.

Men det där vet jag ju inte. Jag kan bara fortsätta göra allt jag kan för att mina berättelser ska bli så läsbara som möjligt. Så utgivningsbara som möjligt. Tror inte att det finns något annat knep?

Skrivarglädjen får mig att inte ge upp

Jag vaknade i morse med både en vilja att skriva klart och känslan av att trampa runt i kvicksand. Vad fan håller jag på med egentligen? Skriver och skriver och skriver, redigerar och korrigerar och raderar. Ändrar. Flyttar. Förbättrar.

Och vet ni. Mitt i kvicksanden och funderingarna på vad det egentligen är jag gör, så kom den. Stoltheten. Och styrkan. Och viljan att berätta. Herregud, jag gör ju faktiskt det jag kan för att följa drömmen om ett växande författarskap. Jag tar min passion för att berätta historier på allvar, jag prioriterar mitt skrivande och jag njuter av resan. Skrivarglädjen! Det är nog den som får mig att inte ge upp.

Jag kan styra över min prestation, men aldrig resultatet

Det som får mig att inte ge upp är nog just det. Att jag har så jäkla kul! Både när jag hittar på historier och karaktärer, när jag pratar om mitt skrivande i podden Skriverier med Malin och Cilla, när jag pratar med er som har läst min debutroman Mariannes mirakel och vill läsa mer och när jag diskuterar skrivande med andra författare. Det är passionen och njutet som gör att jag inte slutar. Känslan av att resultatet kanske inte är direkt skitsamma, men det är underordnat hur kul jag har längs vägen. Och! Att det inte finns någon ände på hur mycket jag tror att jag kan utvecklas som författare.

Då gör det inget att jag åker runt på bokmässor och festivaler utan att sälja mer än en handfull böcker (jo, sanning! Det händer). Att jag skriver på, utan att ha ett förlag i ryggen som väntar på leverans. Självklart hade jag önskat att sälja mig till topplistorna och ha förlagskontrakt, men … just nu är det inte bättre än så här. Men vet ni vad? Det är skitbra! Och lärorikt! Efter samtal med författarkollegor, vet jag att jag är långt, långt, långt ifrån ensam. Det är inte ni heller på era resor vad de än innehåller och vart ni än är på väg, just saying!

Oj, vad det kändes fint att jag fick påminna mig själv om det här idag. Jag kan aldrig styra över resultatet, däremot över min insats och min prestation. Rätt go känsla att inse det, eller vad säger ni?

Ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog