Skriver snabbt för att sluta tänka

Jag var på skrivretreat för ett tag sedan och då fick vi testa en rätt speedad skrivteknik. Den passade mig som hand i handsken, för det är ungefär så jag gör när jag skriver mina kassa första utkast av en berättelse. Jag skriver fort som fan. Men inte förrän retreaten med Bob Hansson fick jag veta att det dels är en skrivteknik (jag har ju trott att jag är lätt galen) och att finessen med att man skriver snabbt (alltså gôrsnabbt) är för att man inte hinner tänka.

När man skriver snabbt (som fan) skriver man på känsla. Tankar på hur man borde skriva eller logiska bedömningar om vad som är rimligt hinner inte med i svängarna. Det innebär att speedskrivande sätter stopp för självsabotage. Ens inre kritiker som jante och perfektionisten och deras gäng hinner helt enkelt inte poppa upp till ytan. Fattar ni hur skönt det är att inte hinna värdera? Låta det komma ba.

Enligt den fartfyllda skrivtekniken, som jag inte visste var en teknik, kan man skriva upp till 2400 ord/timme. Det är många ord. Jättemånga.

Skriva snabbt för hand

På retreaten skrev vi på blädderblockspapper, eftersom olinjerade stora papper frigör det obegränsade i oss. Det där som finns, men som vi (om vi hinner tänka) trycker tillbaka. För inte kan man … Ja, ni vet. Vi har alla sådana där exter för oss, som begränsar oss.

Ja, och som vi skrev på de där stora pappren. Massor. Snabbt. Och länge. Historien som landade på det där stora pappret hade jag aldrig i hela världen kunnat komma på om jag hade varit långsammare. Jag tänker inte berätta mer om innehållet nu, för det kan hända att det får vara kvar i en kommande roman. Vill ju inte spoila för er, om ni någon gång vill läsa, menar jag. He he.

Men. Jo, för det finns ett men. Som ni ser på fotot så ser det ut ungefär som ett papper fyllt av hieroglyfer (som Cilla sa när jag berättade om skrivtekniken i vår podd). Jag är inte så säker på att jag kommer att kunna läsa det här. Men (igen), det kanske inte gör så mycket? För jag kommer ihåg de galna scenerna och kan ju föra in dem i mitt manusdokument utan att göra det ordagrant.

Kortvarig hybris

Det ordnar sig, så där som det gör med det mesta. Och att skriva på känsla är verkligen grejen för mig. Då finns det inga hinder i världen, allt är möjligt och jag får till och med en känsla av att det ta mig tusan kan bli en bästsäljare av det här.

Men, fear not. Jag har inte fått långvarig hybris. Så fort jag släpper in tanken i skrivandet igen lägger sig hybrisen och jag tragglar vidare med mellan hopp och förtvivlan. Och vet ni, det där med att gå på känsla, det är inte bara min grej när jag skriver. Det är min grej i livet. Åh, vad det är mycket härligare att leva med känsla än med begränsande tankar. Eller, vad säger ni? (Ber om ursäkt för eventuellt ledande fråga, men svara gärna oavsett ,-)

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA livet och alla känslor
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har skrivit om finessen med att skriva för hand förut. Bland annat här och då handlade det inte alls om farten.