Jahaja, då är jag hemma igen. Veckan på Fårö har varit både kort och lång. Ni vet, när det känns som att man knappt har lämnat hemmet innan man är hemma igen, samtidigt som det har gått eoner av tid om man tänker på allt som har hänt. Är ni med? För en sekund sen stod jag bland raukarna på Fårö och tittade på solnedgången. Men vet ni? Solen går ner på Knippla också.
Jo, jag vet det. För jag såg den dala ner bakom Hyppeln (ön strax väster om min ö). Och innan den gick ner hade jag en sån där mysdag med hundarna. Claes är på krogen. Ja, alltså han jobbar. Serverar mat och tydligen en himla massa dricka till alla glada RIngö-festivalbesökare på Two Fat Pigs (jag veeet. Namnet. Duuuh …).
Ja, så Claes har jag knappt sett sen jag kom hem sent sent i natt. Och han åkte tidigt tidigt i morse. Men! Jag har fått hänga med Brorsan och Jackson i alla fall. Och vi har haft en sån där dag. Ni vet en sån där som bara flyter på. I sakta mak.
Sakta mak. Ett tempo som passade mig perfekt idag. Rätt trött. Och mer än ganska tom i huvudet efter veckan och alla timmarna i bil igår. Ja och sen gick solen ner och känslan av hemma bäst växte i hela mig. Precis som tankarna på det ofattbara att detta är augustis sista dag.
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar