Spontaniteten som aldrig ville ta slut

Spontanitet är en av mina favoritgrejer i livet. Jag vill helst inte planera något utan bara gå på infall och lusten för stunden. Den här fredagskvällen då spontaniteten aldrig ville ta slut var som ni förstår en alldeles … alldeles underbar kväll som började med att jag skrollade på Instagram.

C Skapar skulle ha blomstermingel på Hyppeln, en av våra grannöar. Vilken grej. Här växer ju inte blommor i överflöd och dessutom fick man ett glas bubbel. Ja, jag hade jobbat klart för dagen och blev utflyktssugen. SMS:ade en kompis som också vurmar för det fria i att inte planera och hon sa ja. Skulle bara lägga till först …

Av olika anledningar liftade vi med Gerhard, som gladeligen körde oss över. När han frågade hur vi skulle komma hem skrattade vi lite kaxigt och sa att det ordnar sig alltid.

Blomstermingel på Hyppeln

Vi hoppade i land på Hyppeln och hittade blommorna, som är odlade av Cskapar på Hälsö. Hon skördade dem i morse och tog sedan färjan över till Hyppeln med dem. Vet inte om ni minns att jag gillar härplockade, vilda blommor? Detta är precis lika bra. Fråga mig inte hur det gick till, men jag som är en orange och ganska yvig blomsterflicka, stod strax där med en nätt bukett i rosa. JÄTTE-fin, eller hur?

Planlöst strosande till badet

Efter blommor och bubbel såsade vi runt en stund bland stenrösena på öns väst- eller kanske sydvästsida. När vi smakade på strandkålen upptäckte Agneta att hon var JÄTTE-hungrig, så vi handlade riskakor och drog till badet. Där skrämde vi iväg en måsunge, som hann att bajsa på bryggan innan vi hoppade i, simmade en sväng och åh:ade och ah:ade över hur härligt livet är när man inte planerar sådär noggrant. Vi var rörande överens om att vi aldrig hade fått den här fina eftermiddagen och kvällen på Hyppeln om vi inte var öppna för möjligheterna som bjuds här i livet.

Sen kom vi på att vi ju skulle ta oss hem. Och att färjan dröjde någon timme. Den som skulle ta oss till Burö och därifrån behövde vi ta en färja till för att komma hem till Knippla … När det tar sådär fem-sex minuter med båt.

Utan snus i sju dagar

Ja, ja. Det gick ingen nöd på oss. Vi hade fina blommor i varsin tygkasse och vi hade riskakor. Agneta hade säkert snus också, så utan snus i sju dagar behövde vi inte försmäkta på den där ön. Jag ringde Claes, som skulle komma och hämta oss (vi var för övrigt glada att vi inte hade tagit båten själva, på grund av huuur mycket båtar som helst i hamnen). Efter fem minuter ringde Claes tillbaka. Han fick inte igång vår båt.

Ja, ja tänkte vi och ringde näste man. Agnetas Patrik. Men han hade fullt upp med att vara hamnkapten och göra plats för ambulansbåten som var på väg in till Knippla. Oj! VI ringde vidare. Den enes båt var på verkstad och den andras var utlånad och … då började snacket gå på vår fina lilla ö. Någon frågade någon och som i ett nafs var Greger över på Hyppeln och hämtade oss. Att färjan kom samtidigt och han undrade varför vi inte tog den hade vi inga jättebra svar på. Mer än att det är roligare med spontaniteten. Eller huuur?

Spontaniteten som inte ville ta slut

Varma i hjärtat hoppade vi i land, sa tack och hej och … sen ringde min telefon. Kristina (kolla in Kristinas shop & galleri), vars båt var på verkstad var orolig för oss och undrade hur det hade gått. Och som i ett kort simsalabim satt vi sedan ute på piren i solnedgången med champagne i glasen och skålade för livet, ön och alla människor. Ja, och spontaniteten förstås. Utan den hade den här fredagskvällen inte varit vad den var. En påminnelse om att även om vi blir äldre så har vi alla våra åldrar kvar i oss. Att mina bikinibyxor fortfarande var blöta under de tajta jeansshorten gjorde inget (blev lite kallt bara).

En dag imorgon? Va?

Ses snart. Tills dess: HEJA ER och livet.
Kram Malin Lundskog