Springer för att jag kan. Och är bitter…

Nej, jag är inte alls bitter för att jag kan springa. För att jag deltog i Wings for Life World Run i söndags. För att jag tillsammans med två fina vänner ledde uppvärmningen av 2000 löpare. För att solen sken över Kalmar och Öland. För att jag träffade mängder med härliga, glada människor som gjorde samma sak som jag: sprang för att de kunde. För att mitt löpsteg var lekande lätt, för att utsikten från toppen av Ölandsbron var toppen. Vill du veta varför jag är bitter?

Jo, för att jag följde min plan! Jag är alltså bitter för att jag slutade springa efter 7 km. Började gå. Precis som jag hade bestämt. För att spara vaden, som jag har bråkat med ett tag nu. För att jag snart ska coacha ett gäng runt Göteborgsvarvet, vilket är lättare med friska vader och bara ville testa den i ett lopp som för min del var vunnet redan innan starten gick. Mitt bidrag till ryggmärgsskadeforskning fanns ju redan i form av en anmälningsavgift. För att jag är så fåfäng att jag inte kan ta att en HR-chef, vars medarbetare jag löptränar, springer förbi mig, att en pt-kund, som jag har löptränat, springer förbi mig, för att jag alltid vill prestera och för att det faktiskt började att strama i vaden…Jag var alltså inte nöjd över att jag nådde mitt mål, jag var missnöjd över att jag inte överpresterade. Egentligen borde jag vara supernöjd med att jag var klok som en hel bok och tillräckligt stor människa för att känna att även om det gör lite ont i min vad och jag springer kort när det finns möjlighet till långt (jag vill bara springa långt! Ultralångt!) Som jag brukar… I söndags var jag alltså inte nöjd med att jag nådde mitt mål,