starkt att vara svag?

Kom att tänka på det här idag. Igen! Det är skönt att ha tillräckligt med styrka för att våga visa sig svag och jag tror inte att jag är ensam om att beundra den som blottar sig med sina svagheter. Det är mänskligt. Ödmjukt. Och.. precis som det ska?

Varför kom jag att tänka på det här just idag? Jo, jag sprang (bokstavligen) på en gammal kär vän, hon på väg åt ena hållet och jag åt det andra i löparspåren. Vi umgicks massor för sådär 30 år sedan… och blev båda glada över återseendet. Hon så glad så att hon grät. Trodde jag alltså! TIlls hon berättade att hon äter hormontabletter som sänker serotoninhalten i kroppen (ja: FUCK CANCER!). Så grät vi en stund tillsammans innan vi sprang vidare, var och en åt sitt håll. Och jag kom på att jag tycker att det är så starkt att visa sig svag! Inte svagare än man är, inte för att bli tycktsyndom. Ingen kan vara stark hela tiden. Glad hela tiden. Känna energi hela tiden. 

När man släpper ut sin svaghet i offentligheten är det till och med så att den krymper, dels för att man sätter ord på den och då är den oftast inte så vek som man trodde och dels för att det är då de dyker upp – alla medmänniskor som vill en väl. Som stöttar, stärker och visar att man är okej. Som talar om att man inte är ensam. Helt logisk matematik och mänsklighet det där, att delad glädje är dubbel glädje och delade problem halverade problem. Eller hur? Logisk mänsklighet och hur hälsosamt som helst att våga vara sig själv. Och visa det! Håller du med?

Heja dig, du starka svaga!

Malin