balans i livet

Balans i livet – är det verkligen något att sträva efter? Nej, i alla fall inte hela tiden. Dels leder ständig balans ingen vart och dels är det pressande att hela, hela tiden ha balansen som mål. Så här tänker jag: 

Den absolut allra största majoriteten av oss vill utvecklas. Vi vill växa som människor, vi vill vara mer tillfreds med oss själva och vårt liv, vi vill tjäna mer pengar, älska mer, ha mer ledigt, äta bättre, träna smartare, väga mindre, skratta mer, resa längre, sura kortare, frysa mindre, hoppa högre, lyckas bättre… och ska vi åstadkomma något av allt det där kan vi inte stå stadigt i den bekväma zonen. Då måste vi utmana våra vanor, strunta i normerna vi lever i och lära oss konsten att vingla. För det är en konst! Inget konstigt med det. Det blir bara konstigt att vilja det här samtidigt som vi lyssnar på allt prat om balans i livet, för det är sannerligen inte balanserat att utvecklas. 

Vinglandet går att träna på: Det handlar om att lita på att tryggheten finns inom oss, vara säkra på att vi lär oss av att ta de där vingliga stegen och tro på att det är värt det. Konsten att vingla kräver mod och mod innebär att känna rädslan, men våga ändå. Och våga tro på att det i förlängningen blir någon slags balans i livet. 

Det handlar om mental träning och funkar på samma sätt som fysisk träning – du använder andra muskler bara…  Fysisk träning: du vill bygga starkare biceps. Då tränar du biceps. Överanstränger dina biceps på ett kontrollerat och planerat sätt. Vilar muskeln för att den ska bygga upp sig och bli starkare än den var innan träningspasset. Du äter förmodligen något som du vet är bra för dig också. Som du vet gynnar den där muskeln på armen. Efter ett tag tränar du muskeln igen, kör på med återhämtning och mat, tränar igen, vilar, äter, tränar, vil… och känner så småningom att du minsann är starkare! Du kan till och med se hur muskeln spelar i spegeln. Och det känns bra! Inga konstigheter, eller hur?! Men vad är det som är så konstigt med att tro att vi inte ska träna upp vår mentala stryka och uthållighet? Vårt mod? Konsten att vingla? 

Varför tror vi att vi ska fixa alla mentala utmaningar, utan att förbereda oss för dem? Varför tror vi att vi ska lyckas lyfta värsta tunga mentala hanteln utan att träna på det? Utan att återhämta oss efteråt och utan att äta på ett sätt som gynnar vår mentala styrka? Varför är det inte lika okej att vingla mentalt som det är fysiskt? Jag bara undrar. Och jag svarar med att vi kanske inte har fattat att det r en träningssak? Vi kanske faktiskt går runt och tror att vi ska vara perfekta direkt? Utan möjlighet att uppgradera och uppdatera oss? Mmm, det verkar så, som jag skrev om i Våga vara ful

När vi ser och känner att vi behöver utsätta oss för utmaningar och överansträngningar som får oss att vingla och ändå vågar göra det, då… tränar vi på konsten att vingla. Vinglandet gör att vi lämnar det balanserade livet för en stund. Och det är okej! Så tänka jag i alla fall. Ett liv i sansad obalans, det är ett liv som verkligen bemästrar konstarten att vingla. Ett kul liv Ett coolt liv. Ett liv i vilket det är okej att vara i obalans en stund.

Vad säger du – ska vi vingla vidare en stund? Vi vet ju att vi vågar, eller hur? Vi kan konsten att slå på och av, vara ensamma och tillsammans, jobba hårt och hämta kraft. Let´s vingla!

Ses snart,

Malin

(För mig är det ganska vingligt att relaxa på gräsmattan. Jag gör ju liksom inget?!)

PS. Blogginlägg som kan kännas relevanta att läsa i samband med det här:

From Good to Great

Det är större än du tror

PPS. I GladFriStark, min webbkurs, jobbar vi en hel del med att hitta modet att vingla och skapa egna hälsosamma rutiner. Du är jättevälkommen in i den såklart!