• Skip to primary navigation
  • Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
  • Kontakt

maraton

Springa maraton utan att träna, hur smart är det?

Springa maraton utan att träna, hur smart är det? Gôrsmart! I alla fall om du väljer att springa en mara bland vingårdar i norra Italien med mer fokus på vin och upplevelse än avklarade höjdmetrar och farten i benen. Transportspringer du dessutom mängder med mil till vardags så … Blir det inte baggis, det ligger liksom inte maratonsträckans natur. Men det kan bli kul. Och din kropp kan absolut klara av det utan alltför mycket mankemang.

Okej, jag tar tillbaka det där med gôrsmart. Men det går att njuta av 42 195 meters springande utan att ha följt ett vasst träningsprogram om du har löpning som en vana. Om du har ett mindset som hissar dig. Och om du har härligt sällskap. Så tänker jag inför det jag har framför mig den här veckan. Och jag vet att det funkar! Har testat förr …

Springa maraton utan att träna, hur smart är det? Malin Lundskog, träning, löparglädje, trail
utonjut är en av mina bästa grenar tror jag …

Jag springer hel eller halv i trailmara

På lördag springer jag 42 km i Valtellina Winetrail. Tror jag … Tillsammans med en av mina bästa springkompisar anmälde jag mig till det här spektaklet någon gång i våras och nu har min springkompis en höft som kanske inte bör springa 42 km. Och jag har hostat halva hösten. Så: dels är det tur att vi kan gå och dels försöker vi ändra från hel till halv mara, men byråkratin kring det här är … galen?!

Hur som helst kommer vi att springa. I bergen. I Italien. Och väderprognosen utlovar nollgradigt och eventuellt några snöblaskiga byar. Tur att man är göteborgare, tänker jag …

Springa maraton utan att träna

Aningens överdrivet kanske det där med gôrsmart är. Sist grät jag redan i starten, som du kan läsa om här: en maratonlöpares bekännelser Men, det behöver inte vara så himla krångligt att springa maraton utan att träna för det. Med träna menar jag att du inte måste följa strikta träningsprogram, tuffa dieter eller pressa tider, gå upp i svinottan för intervallpass eller straffa dig själv för uteblivna löprundor. Du kommer jättelångt med sköna rundor. Med transportlöpning och njutspring. Ja, du kan faktiskt komma 42 km.

Mina hetaste tips för att du ska hålla för livet gäller även för att du ska hålla som maratonlöpare. Alltså: var snäll mot sig själv, lär känna dig själv, spring för att du mår bra av det, styrketräna smart och ha kul.

Jag tror nämligen att du som läser min blogg har tillräckligt med press, stress och prestation omkring dig. Du behöver inte göra även hälsan till en prestationsinriktad gren. För dig som är i början av en relaxad löparkarriär och joggar runt 3 km två dagar i veckan är förmodligen (förhoppningsvis!) ett maratonlopp just nu en ickefråga. Men det betyder inte att det kommer att fortsätta på det viset, eller hur? Allt är möjligt och det är möjligt att springa en mara utan att träna för den. Det räcker med motion. Och en hel del jävlar anamma …

Malin Lundskog, löparglädje, trailmaraton, Springa maraton utan att träna, hur smart är det?
nja, så fort så att bilden blir suddig kommer det nog inte gå där i bergen 😉

Det kommer mera!

Jag kommer att berätta mer under äventyrets gång i mina instastories om du vill följa det hela där. Jättekul om du vill det såklart! Dessutom återkommer jag självklart här på bloggen med både racereport och resebeskrivning. Det blir kul! Jag ska nämligen göra resan ännu mera värd mödan, genom att ta tåget.

Förresten kanske det inte är så himla gôrsmart att fokusera på vin under rundan heller, men sniffa på korken kan man ju alltid göra?

Heja dig!
Och mig?
Kram M

6 november, 2019 av Malin Lundskog 11 Comments

En maratonlöpares bekännelser

Idag var det inte långt bort att jag la ner hela skiten. Höll med de där som säger att ”du är inte klok, kan du inte åka på semester utan att springa 42 jä-a kilometer?!” eller ”Fattar du hur långt 42195 meter är?” eller ”men det är ju skitvarmt i Palma, orkar du det?” eller ”man kan faktiskt springa halvmara också. Och tio kilometer!”. Ja, jag har fått många fler kommetarer av den karaktären och jag spelade upp dem allihop idag. Mellan 23 och 39 kilometer var mitt marathon i Palma rent ut skrivet skitjobbigt! Jag som värnar om hälsan och tycker att något av det viktigaste med mitt springande är att må bra. Att bli glad. Fri. Stark. Ändå plågade jag mig vidare… 

Born to run

Började gråta redan i starten. Där stod jag helt ensam, med en kass frukost i magen (fatta frukostlådan från hotellet: 1 formfranska-skiva med ost (fanns marmelad om jag ville), en miniyoghurt av riktigt sötsliskig sort (jag är inte den som är den, älskar sötsaker, men kanske inte det jag vill ha i mig innan 42 km löpning. Gröt och ägg hade suttit som en smäck.) vatten och en banan. Jo, det fanns massa kakor också. Inte sju sorter, men sju stycken). Här kan ju vän av ordning tycka att jag borde ha sett till att fixa det här bättre själv, men… jag gjorde inte det. Det brukar ordna sig. Och jag stod inte i startfållan för att prestera något annat än att ha kul och ta mig runt. Prestation nog skulle det visa sig… 

I min ensamhet bland 10 000 andra löpare med tre minuter kvar till start öste högtalarna ur sig Born to run med Bruce Springsteen. Ingen käck uppvärmning à la Friskis och Svettis här inte. Nu kör vi! Förresten: vet du hur stort Bruce-fan jag är? Vet du att jag har Born To Run intatuerat på armen. Kände där och då att den här dagen är min! Min resa, min upplevelse, mitt maraton. 

Säg hej till publiken

Första 10 kilometrarna var en fröjd! Jag skulle nog kunna fixa det här på under fyra timmar (vilken är skitbra för mig!) Coola M (min maskot som har hittat fram igen – en rosa elefant…) satt käckt på handen och vinkade till den ganska tystlåtna publiken. Vad är det med löparpublik egentligen? Tror de att vi som springer gör det för att underhålla dem? Klart att det är underhållning, alla dessa löpstilar som blir mer och mer sillywalk-liknande ju fler metrar som läggs bakom löparen. Jag fattar det. Men jag är en riktig sucker för hejarop och skulle vilja ha dem hela tiden! Jag vill dansa med publiken, göra higfive med dem (svenskaflaggade ju naglarna lite extra för det) och gotta mig i att få känna mig som en stjärna. Så där som man får i Göteborg. På Göteborgsvarvet. DET kallar jag publik. 

DNF?! 

Inte förrän efter 39 kilometer och jag för tredje gången sprang förbi en liten hejaklack lossnade det. De hade lärt sig. Vågen! Jag fick en alldeles egen våg ute i gatan. Jag som just hade ringt min man (som stod vid mål och undrade var jag) och sagt att jag går resten. Att jag kommer, men att det kommer att dröja. Jag mår illa. Pulsen går inte ner fast jag går. Jag är snurrig. Jag kan bara inte dricka eller äta. Jag hade känt de där vätskebrist-tendenserna ganska länge (i typ 16 kilometer) en lyckats få bort huvudvärken tack vare att jag hade tvingat i mig cola, iso-dricka och banan. Alltså, redan vid 23 kilometer kroknade jag. Fastnade i ett gå-träsk och kunde bara inte få fart i benen. Jag tänkte för mig själv att nästa gång jag ser någon form av sjukvårdstält så stannar jag och frågar dem om jag verkligen ska fortsätta med de här tydliga tecknen… Jag hittade ingen sjukvårdare! Tur var väl det känner jag nu. Medaljen är skitfin!

Och jag tänkte på vad jag hade sagt till mina adepter. Jag gav mig själv all den pepp, push och energi jag hade gett dem. FIlmade en snutt och la ut på instagram. Hallå! Mitt i ett lopp?! Ja, men jag ville ju ha kul… Och jag hoppades på att få några webb-hejarop. Det fick jag! Ärligt talat: jag ville inte ha ett DNF efter mitt namn i reslutatlistan, riktigt sååå illa var det nog inte med mig. Även om jag var rädd för det ett tag. Ett annat ärligt talat: jag hade inte pressat npgon enda löparadept att gå in i väggen, men jag hade hjälpt dem att hitta viljan att fortsätta. Med den är mycket vunnet. 

SÅ fint

Under både de första och de andra fröjdefulla kilometrarna njöt jag av soldränkta backar (jodå…), havsutsikt, palmer, kullerstensgator, skuggiga gränder och skön musik. Jag dansade. Jag klappade. Jag tränade hejaklacken på vågen… Jag höll dessutom en god fart och undrade lite sådär att ”hallå, hur svårt kan det vara?!”. MEN! Så kom den 23:dje kilometern. Min materialare (nä, skoja bara, men min man som hejade på) ropade glatt att det är 28 grader. I skuggan! Och jag kände verkligen att den värmen hade satt sina spår. Jag som älskar att springa på sommaren. Jag gör verkligen det. Dessutom är det precis det jag har sagt till alla som har ifrågasatt det där med att åka till värmen för att springa… Backarna blev brantare (enligt banprofilen är det exakt samma varv två gånger om), kullerstenarna vingligare, svängarna i gränderna tvärare och det var ärligt talat inte särskilt kul. 

Vågen

Men så kom där en tysk som vägrade sluta säga go go go till mig. Han väntade in mig. En dansk som tyckte att jag såg stark ut. En österrikare som aldrig hade varit med om något jobbigare marathon än det här och jag kände mig inte ett dugg ensam. Tillsammans skulle vi klara det. Och norrmannen som först sprang förbi mig. Jag sa heja Norge! Sen sprang jag förbi honom. Han sa heja Sverige! Jag ramlade. Inte för att han sa heja Sverige utan för att asfalten helt plötsligt fällde mig.

Och så kom vågen! Vilken hejaklack! Jag ryser… 

Jag skuttade (?) fram. Norrmannen skuttade i kapp. Jag frågade om det skulle bli Johaug eller Kalla, hade inte andra tankar på Johaug och hennes läppkräm annat än att jag hade kunnat tänka mig att låna lite. Men vet du: vi spurtade tillsammans! Hand i hand sprang jag i mål efter 42195 meter tillsammans med en norrman. (Sprang o sprang förresten. Jag inledde med att springa snyggt, men hur det såg ut på slutet vill jag nog inte vet. Är ju ändå löpcoach…). Ah! Denna förbrödrande kamp! Älskar den! 

Och jag säger inte nej till att springa i Palma igen. HÄr har jag ändå sprungit mina kanske långasammaste kilometrar någonsin. Men nu tänker jag vila benen. Bada. Njuta av allt härligt livet har att erbjuda. Men snart ses vi igen, i ett löparspår någonstans… 

PS. den där vågen: in o kolla mitt instagram så får du se den. Den är så fin så fin så fin! 

heja heja mig och dig!

Malin

 

16 oktober, 2016 av netnebulis14 Leave a Comment

Primary Sidebar

Bloggen

Bloggen

  • 147: Who let the dogs out …
  • Du är min man …
  • Min sämsta väninna är efterlängtad!
  • Min sämsta väninna har en baksida OCH har gått till tryck
  • Jag skiter …
  • Akademibokhandeln köper in Min sämsta väninna
  • En ovanligt vanlig dag
  • Min roman visas upp för svenska bokhandlare!
  • Vi sjöng starkare och vi sjöng högre
  • Min bror och jag …

Footer

Malin Lundskog

Malin Lundskog, författare, porträtt i Knippla gästhamnHej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.

Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.

Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday