Tänk att man kan bli så trött av att lära nytt som jag är nu?! Och det efter en heldag stillasittande i skolbänken. Vi började förmiddagen med föreläsning om tids- och berättarperspektiv, något jag trodde att jag hade stenkoll på. Men tydligen inte. Efter en förvirrande förmiddag var det dags för en eftermiddag med samtal om våra egna texter. Tidsperspektiv, berättarperspektiv och textsamtal helt enkelt. H e l a dagen!
Bara en sådan sak som att separera tempus från tidsperspektiv fick det att klia i huvudet på mig. Jo, det är så jag känner det när det liksom inte landar där uppe. Det kliar inuti huvudet. Någon som känner igen sig? Ja, och sedan kom berättarperspektivet på det. Är det internt, externt, subjektivt eller objektivt? You tell me var min första tanke, men jag skärpte till mig som den ändå ganska rediga skolelev jag är. Efter en snabb gruppdiskussion där alla till en början var lika förvirrade (skönt ändå!) löste vi det. Tror jag? Och nu i efterhand undrar jag hur jag inte kunde begripa.
Och vet ni, mitt i den nästan förlamande tröttheten är jag ändå så pepp på att skriva. Energin in i skrivandet som kom efter textsamtalen kring våra texter alltså. Responsen jag fick på min ganska galna idé. Den. Ba. Wow! Så skrivsugen. Bara inte just nu. Idag. För nu ska jag kolla på dagens avsnitt av kalendern (= SVT:s julkalender Tidstjuven) och sen ska jag ta min vuxna rätt och gå och lägga mig tidigare än lilla Stella the grandchild.
Tack. Godnatt. Och vi ses snart igen ju. Tills dess: heja!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar