Jag hänger kvar i Lund en dag till, även om jag är hemma på ön igen. För sedan i lördags har jag gått och klurat på vad sjutton det är som gör att man känner sig välkommen hos folk. Vad gör ett hem gästvänligt? Och vad är det som gör ett hem hemtrevligt?
I fredags åkte jag till Lund efter en härlig inbjudan från en vän om att komma och bo hos henne inför bokmässan (som jag skrev om igår). Egentligen känner vi inte varandra jätteväl. Vi har inte träffats särskilt många gånger irl (däremot online). Och ändå. Ändå visste jag redan innan att jag skulle trivas. Och jag fick rätt, det kändes redan när jag klev innanför dörren. Jag kände mig till och med så hemma, att jag slängde ytterkläderna på golvet och stövlade rätt in i köket.
Vad gör ett hem till en plats man känner sig hemma på?
På fredagskvällen fick jag fiskgryta, som Anna och hennes man var modiga nog (tyckte de själva) att göra till en öbo. Den var gôrgod. Och vi pratade om livet och böcker och nya jobb och familjer och husdjur och klimakteriet till gott vin och god dessert. Ni vet, en sån där kväll som man inte vill att den ska ta slut, samtidigt som man är tillräckligt bekväm för att säga att man är trött och vill sova.

Och på morgonen kände jag mig som ett stort barn. När jag vaknade hörde jag röster från köket, där de vuxna (min kompis Anna och hennes man) fixade frukost. Och jag? Jag sträckte på mig, tvättade av mig och släntrade ner på värsta tonårsmanér i köket och njöt. Av sällskapet och frukosten och livet. Sen drog jag till bokmässan.

Det var på väg hem i min kalla cabriolet (jo, jag fick ju en cab som lånebil nu när min bil är på verkstad på grund av påkörd. Synd att det inte är sommar, he he) som jag funderade på vad sjutton är det som gör att man känner sig hemma hos någon? Jag ställde frågan i Instagram stories eftersom jag tänkte att vi kanske tycker olika om det här. Och samtidigt som svaren kom in, klarnade det allt mer för mig.
Det här gör ett hem gästvänligt
Svaren jag fick handlade om allt från färska blommor och levande ljus, via att man känner sig bekväm och att hemmet inte är ett uppvisningshem till spännande inredning och lite skit kvar i hörnen. Jag håller med om all of the above. Dessutom tror jag att det som får mig att känna mig välkommen och avslappnad är att de som bor i huset är avslappnade och bjuder in mig i sin vardag. Att jag som gäst blir en del av värdarnas liv. De kanske glömmer av att jag inte vet var toan eller vattenglasen finns. För att de tar mig för en självklar del i deras hem, oavsett om de sätter mig i arbete eller säger åt mig att sitta ner och njuta.
Ja, det var vad jag kom fram till under mina timmar hem från bokmässan i Lund. Då reflekterade jag över vad det var som gjorde att jag älskade att vara hemma hos Anna och hennes familj. Oh jag kom fram till att det var det där självklara. Att jag för några timmar fick vara en helt naturlig del i deras liv. Ja, det är gästvänlighet och hemtrevlighet de lux. Människorna. Människorna och det de är, inte så mycket det de gör, hur hemmet ser ut, hur städat det är eller hur välplanerat besöket är. Det är människorna som är hemtrevligheten och gästvänligheten i ett hem.
Att jag fick god mat på köpet, det är en bonus jag är så tacksam för.
Krånglar vi till det i onödan?
Men, vad säger ni? Finns det något som gör att ni känner er som hemma hos andra. Eller kanske motsatsen, känner att ni inte trivs hos någon? Jag tror nämligen att det här är ett typiskt område där vi krånglar till det. Vi tror att vi måste städa som fan och tindra med ögonen när vi serverar det perfekt tempererade vinet för att gästerna ska känna sig välkomna när det kanske inte är svårare än att vara som relaxad och precis som vanligt. Eller vad tror ni?
Keep it simple och umgås, det mår vi gôtt av. Om inte annat umgås vi här på bloggen snart igen, tills dess: HEJA hemtrevligheten?
Kram Malin Lundskog
Lämna ett svar