Vad väntar du på?

Väntar du på det perfekta ögonblicket? När precis allt stämmer? När barnen är snälla, maten är lagad, räkningarna betalda, facebooken uppdaterad, jobbet avklarat, frisyren perfekt, hemmet städat, TV-serien följd, samtalet ringt, frysen avfrostad, pennorna vässade, navelluddet färdigluddat, mailet kollad, barnen snälla, maten lagad, räkningarna… DET ögonblicket och SEN ska du tänka på hälsan? Som om hälsan är nåt du ska trycka in i livet, vid sidan om (eller på?) allt annat! 

Tänk om hälsa är nåt som ingår i livet. Inte som en egen del utan integrerat i allt som har med livet att göra. Vad enkelt det skulle vara! Då slapp du ju tänka på det som ett måste som kräver det där perfekta ögonblicket (nej, ärligt talat – det kommer inte att komma, det ögonblicket. Det måste du nog skapa). Då hade ju hälsa bara varit där liksom… Hur skulle ett sånt liv se ut? Då du vaknar full av energi och verkligen sträcker på kroppen, ler åt dagen och de du eventuellt har omkring dig, kanske tar en härlig morgonpromenad/-löprunda (inte som ett måste, utan som en helt naturlig grej att göra), äter en hälsosam och lagom stor frukost, går/cyklar till jobbet med en välkomponerad lunchlåda i väskan, jobbar fokuserat, koncentrerat och med glädje, ser det stora i allt det lilla som händer under dagen, träffar en kompis över en promenad, lagar en middag, i tillräcklig mängd för att räcka till morgondagens lunch, från grunden med fantastiska råvaror (ekologiska? närodlade?) som du sedan äter i lugn och ro tillsammans med de där snälla barnen till exempel, ser dammet i hörnena och andas lugnt samtidigt som du tänker att det finns ju kvar imorgon och måste inte dammas bort just nu, du läser en stund ur den där härliga boken, plockar lite och somnar trött och nöjd, sover hela natten och vaknar full av energi…

Tänk dig att hälsan är så integrerad med allt du gör att du inte ens tänker på den. Den bara är, utan massa måsten och krav. Det är hälsa i världens bästa nötskal det! Och ärligt talat: ser det livet svårare ut än nåt annat?

Idag väntar jag inte, jag hälsar! Kanske mest av allt på killen som är min man sen 19 (ja, nitton!) år tillbaka just idag. Det var inte det perfekta ögonblicket då (inget jobb, inga pengar…) men varför vänta?