Velepinne?!

Vet inte. Kan inte bestämma mig. Ska vi sitta där borta? Eller vill du hellre? Ska jag ta på mig den? Vill du gå dit? Hur ska jag göra med det här jobbet? Träna löpning eller cykling? Bu eller bä? GT eller Aftonbladet? Pest eller kolera? Ja eller nej? Och alla andra alternativ däremellan…

Vad är det som gör att vi (ja, alltså; det är väl inte bara jag som velar mellan varven?) har svårt att fatta beslut? Det spelar ingen roll om besluten är små (typ; ska vi sitta vid det ena eller andra bordet på cafét?) eller stora (Ska jag säga upp mig? Gifta mig? Välja den eller den utbildningen) – det är ofta himla svårt att fatta beslut. För att göra det ännu svårare kan ju ett till synes litet, oviktigt beslut visa sig vara lika livsavgörande (väljer du just det ena cafébordet kanske du hamnar bredvid någon som känner någon som… Ja, dröm om vad du vill här) som ett så kallat stort beslut. Vissa av oss är veligare än andra, litar mindre på sig själva än andra och andra fattar beslut utan att tänka sig för, varken före eller efter. Och har ingen aning om att de egentligen kanske inte alls skulle lita så mycket på sig själva…

Hur som helst; beslut fattas mest hela tiden. Och att inte fatta beslut är ju också ett beslut. Alltså är det ju lika bra att sluta vela. Fatta ett beslut. Eller fler. Vi är ju inte mer än människor – det går (nästan) alltid att fatta nytt beslut när du, vis av erfarenhet, märker att det första beslutet inte längre är det bästa. Då är det ju inte så veligt längre. Då är det ju ett nytt beslut bara. De pratade om beslutsångest på P1:s Kropp och själ igår i avsnittet "Välj rätt". Är du också en velepinne kan det vara trösterik lyssning. Och det beslut du tar nu kan ju vara livsavgörande (känn ingen press!) och det kan vara helt obetydligt för resten av ditt liv. Men: ta beslutet! Det du bestämmer dig för är ju det bästa beslut du kan fatta precis just nu. 

Dagens velande blev hur bra som helst: planlös färd med hund och en av de två tonårssönerna (vi måste väl inte bestämma när och hur och så… Vi bara kör!). Först öppnade jag kontor vid havet, strosade vi förbi två föl och deras mammor och avslutade med tur till glasskiosk. Fast det visste vi inte först. Vi bara hamnade där, eftersom vi inte visste vart vi skulle… Lika väl som att inte fatta ett beslut är ett beslut kan beslutet vara att inte fatta ett beslut… Inte så dumt att hälsamera™ på bästa tonårsmanér idag. Som en velepinne alltså. Hur beslutsamt hälsar du mera?

//Malin L