Vi kanske inte är snällare ute på ön, men …

Nej, vi kanske inte är snällare här ute på ön än vad människor i största allmänhet är. Men, vet ni vad jag tror? Jo, att det är mycket enklare att vara snäll här. I ett litet samhälle, där vi känner varandra. Det är enklare att sträcka ut en hand, erbjuda hjälp och be om en tjänst här. Vi vet ju vilka vi är och vi vet att nästa gång är det min tur.

Som när man ska ta färjan i ösregn och storm utan bil. Då är det alltid nån som ropar frågande från sin bil om man vill ha skjuts till i alla fall nästa färja. Så himla enkelt för den som kör och så himla värdefullt för den som hinner med en buss tidigare in mot stan till exempel.

Det där med färjan är bara ett exempel, men jag kom att tänka på det när jag själv både fick och gav skjuts under samma vecka. Att det är så enkelt att vara snäll. Och att det kanske är ännu enklare här ute på ön, just för att vi känner varandra och vet hur betydelsefullt det är med den där lilla men ack så värdefulla tjänsten. Plus bonusen: en pratstund med en fellow öbo. Det går inte av för hackor.

Nej, vi kanske inte är snällare här ute, men:

Nej, vi kanske inte är snällare här ute. Men, det är lättare att vara snäll när det är enkelt, helt enkelt. Och att ta emot någon annans snällhet, för ibland är ju det att ta emot som är det svåra, eller hur?

Såatteee, vi ses snart igen. Berätta gärna vad ni tror om min inte ett dugg vetenskapliga utan bara känslomässiga analys av att det är lättare att vara snäll på en liten ö/i ett litet samhälle än i storstäder. Tills dess: HEJA alla snälla, som både ger och är snälla nog att ta emot hjälp.
Kram Malin Lundskog