Vilken dag. Alltså, verkligen: vilken dag! Jag vaknade väldigt utvilad strax före sju i morse (efter mer än nio timmars sömn) och snörade på mig joggingskorna. Rehabjogg längs stranden och morgondopp utan en kotte i sikte. Hur mycket jag än älskar människor, så älskar jag att vara själv.
Färgstarkt och energigivande
Efter frukosten här på restaurang Fårögården har jag suttit och skrivit. Hela. Dagen. Suttit. Still. Och. Skrivit. Ja, förutom de där små härliga pauserna när man börjar prata om något med någon och sedan dyker in i underbara och reflekterande samtal om sådant där som vänskap, livet och skrivandet. Och så dyker någon annan in i samtalet med nya tankar och så fortsätter det, tills man vänder huvudet mot datorn igen och börjar skriva. Påfylld. Det är som att vi sätter färg på varandra i både tystnaden och genom samtal.
Ni har säkert också känt den någon gång. Energin man får från andra människor även om man inte pratar med varandra. Eller ens ser på varandra. Jag får energi till mitt skrivande av att höra andras fingrar knacka på tangenter, andras djupa andetag när de funderar. Eller hittar en lösning på något i sitt manus. Ja, men ni vet. Vi ger varandra energi genom att bara vara.
Skrivretreat at its best?
Kanske det som är skrivretreat at its best? När man kan komma och gå som man vill, bada när man vill, skriva och samtala när man vill. vara ensam och vara tillsammans. Eller vara ensam till sammans? Och veta att man har massa härliga människor med intresse för skrivande omkring sig och att det inte finns något annat än skrivande att ägna sig åt just nu.
Inte för att jag vet om ni har några intressen, men om ni har det: häng med andra som har samma intresse. Det ger så oändligt mycket att få vara i ett sådant sammanhang och vi har alla så himla mycket att lära av varandra.
Hur som helst har jag skrivit så länge och blivit så påfylld av mina författarkollegor (och rört mig så lite) att jag har glömt att äta. Därför sitter jag just nu på mitt rum på Fårö bed & breakfast och äter middag. Yoghurt i dricksglas. Någon som vill smaka?
Imorgon blir det nya tag med mitt fjärde romanmanus som fortfarande står och famlar i något diffust mörker. Och nya samtal. Och nya bad. Bland annat. Tacksam är bara förnamnet jag känner just nu, som har det här sammanhanget att vara i.
Men vi, vi ses snart igen. Tills dess: heja energin vi ger varandra.
Kram Malin Lundskog
Mer om årets resa till Får hittar ni här:
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
[…] Efter det sköna uppvaknandet gick jag tillbaka till vårt bed and breakfast och mötte några av mina författarkollegor och en reporter på P4 Gotland. Under en kort direktsänd intervju pratade vi skrivande och vikten av att ha varandra (det skrev jag ju här om igår också). […]