Igår var jag på fest. Och vilken fest sen! Vi var sådär 12-13 000 pers som dansade hemma hos Håkan. Valter var också där. Som vi dansade och sjöng tillsammans. Vi sjöng starkare och vi sjöng högre än på länge när Håkan Hellström bjöd på kärlek och glädje i Scandinavium. Och längst framme vid kravallstaketet stod tre tanter och älskade skiten ur livet. Håkan! Valter! Göteborg!
Mitt rödblåa hjärta bankar för grönsvarta gårdar
Jag gillar konserter över huvud taget, det vet jag att jag har tjatat om. Gemenskapen, musiken, allsången. Men det är något alldeles extra med en Håkan-konsert. En spelning med Håkan Hellström är några timmar av ren och skär kärlek. Värme. Ungdom. Lycka. Enkelhet. Och Göteborg! Hur mycket Bruce-fan och ÖIS:are jag än är – det pirrar i hela mig när jag sjunger med om de grönsvarta gårdarna och att vara kär i Azalea.
Och mitt i härligheten dök Valter Nilsson upp i sina shorts och brötade på med sin Jerry och tillsammans med Håkan Tillsammans i mörker. En göteborgsstjärna till som kan berätta historier. Har ni tänkt på hur stort det är att vi får ta del av sånt här? Och att vi får göra det tillsammans?
Och en vissångare. Från Stockholm.
Men först ut på scen var William Sundman Sääf som jag har följt på Instagram ett tag. Där åker han runt och sjunger Bellman och andra visor på tunnelbanan i Stockholm. Jag gillar visor! Och jag gillar modet och kreativiteten i att göra som William. Vem hade inte velat möta honom på en spårvagn någonstans? Eller vara en sån som sjunger på en spårvagn (eller tunnelbana)? Igår sjöng han två egna låtar, Håkans Nu kan du få mig så lätt och sedan en frejdig Fattig bonddräng och alla som, liksom jag, en gång var kära i drängen Alfred, fattar juh!
Vi sjöng starkare tillsammans.
För att vara någon som inte gillar att planera annat än mina manus, så är konserter, särskilt de med Bruce och Håkan, kanske det enda som jag med glädje och förväntan planerar i god tid. Och när Håkan sjunger om att sjunga starkare. Och högre. Så länge vi lever. Ja, då gjorde vi just det. Vi sjöng starkare och vi sjöng högre. Tillsammans. Och sedan levde vi i fred på jorden och var snälla mot varandra in till tidens ände …
Ses snart igen! Tills dess: länge leve musiken. Och Göteborg!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar