Vi staplade stenar och gjorde ingenting

Så kom en sån där skön eftermiddag på tågluffen. Ni vet, när man inte gör någonting och inte heller blir rastlös av det. Jag är tamejtusan stolt över vår nivå av avslappning.

Efter en hike längs Nordjön i Saltburn-by-the-sea låg vi där på stranden med varsin bok och spottade körsbärskärnor (i en påse, mind you). Förmodligen slumrade vi till en stund båda två, sen halvsatt vi och tittade på barn som sprang ut med spann och spade i vågorna, grävde upp våt sand och fyllde sina spänner med den. Inte för att hinkarna någonsin blev fulla, men det såg ut som att det var vad de gjorde.

Så pratade vi om våra egna barn och när de var små och hur ofattbart det är att de är så vuxna när vi fortfarande känner oss så unga. Det är som att vi är lika gamla som dem nu. Tycker vi alltså, förmodligen inte barnen …

Och rätt vad det var så satt vi där i sanden och staplade stenar från strandhalvan bakom ryggen som var full av mjuka, välslipade stenar.. Som i en tyst överenskommelse la vi sten på sten och byggde torn. Som rasade. Vi byggde upp igen. Det rasade. Och så höll vi på, utan varken nåt särkilt mål eller nån speciell anledning. Bara … en go stund. Under tystnad. Och en sån stund går inte av för hackor, eller hur?

Att stapla stenar och gör ingenting är ungefär samma sak

Ja, egentligen gjorde vi ju någonting eftersom vi staplade stenar. Men det är så gott som samma sak, eller vad säger ni? Meditativt var det hur som helst.

Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni alla inlägg här och snart kommer också inlägg om hiken här i Saltburn-by-the-sea. Den var väldigt speciell …

Ses snart! TIlls dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

PS. vi la tillbaka stenarna på sin rätta plats sen, för er som oroar er över det.