I morse lämnade vi Santander och Spanien för att fortsätta resan norrut. Bordeaux, Bordeaux sjöng vi i kör när vi rullade iväg mot gränsen mellan spanien och Frankrike. Har ni glömt den, hittar ni texten här. (Om nu någon av er av någon anledning skulle få för sig att sjunga med …). Men på vägen mot Bordeaux tog vi en omväg, till Dune de Pilat, Europas högsta sanddyn. För mer hav, utsikt och strand. För det kan man väl inte få för mycket av?
Dune de pilat
Precis som vi hittade Santander av en slump, dök de här sanddynerna upp från ingenstans. Eller så har allt en mening? Hur som helst var det värt omvägen. Ja, även om vi var där tillsammans med hela Frankrikes påskfirare.
Dune de pilat (som ni kan läsa mer om här) var vacker, stor och hög. Och här fick jag ändå lite skidåkarkänsla med på resan (ni minns kanske att skidåkning var ursprungsplanen, men att mitt knä kom emellan?). När vi klättrade upp för sanddynen och när vi sedan gick på skrå ner, kändes det som vilken skidresa som helst. Förutom värmen och att jag var barfota. Men ändå. Härligt var det. Värt en omväg, och det kanske inte alltid är lika mycket folk som på påskafton?
Nu är vi alltså på väg norrut, vill ni läsa mer om vårt äventyr (eller vår långa workation som jag väljer att kalla det ibland, eftersom vi faktiskt jobbar en del. Bara inte idag …) gör ni det här: Vi åker till världens ände.
Ses snart igen! Tills dess: (heja vackra) omvägar. Och oss som tar dem.
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar