Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

Vintern kom till ön igår egentligen, men då hade jag fullt upp med att njuta av spring i snön och dessutom var bloggen redan full av tankar kring förra året. Jo, att springa var det första jag gjorde när jag tittade upp från redigeringsbubblan och upptäckte den. Vintern. Snön. Jag tog en av hundarna och gav mig ut en lufsrunda. För finns det något mysigare än otrampad snö? Och att låta kroppen jobba sig varm i vinterluft?

vintern kom till ön, knippla, snö, kväll — Orörd snö. Så svår att låta bli …

vintern kom till ön, snö. röd stuga, frälsarkransar — och de enda spåren i snön är Brorsans och mina

löparglädje, livsglädje, snö, vinter, knippla — Jag är minst lika lycklig över snön som över att vaderna höll.
Sakta men säkert kommer jag tillbaka till mer spring och det ser jag verkligen fram emot.

Vintern är kvar och jag vill vara obekväm

Morgonpromenaden var mysig den också och jag kom på något när jag gick där och hukade under snötyngda tallegrenar. Jag vill vara obekväm. Inte så att jag vill göra mig obekväm, utan jag vill snarare låta bli att låta bli det som är obekvämt. Jag njuter som sjutton av att vara ute i naturen och härja, även om det innan jag ger mig ut är obekvämt. Som att ta på alla snösäkra kläder, när jag kan gå den bekväma, plogade asfalstsvägen som inte kräver lika mycket snösäkra kläder.

Jag vill leta upp läiga badställen en blåsig dag istället för att stanna inne, jag vill ut och leta vyer och ljusfenomen även om jag är trött och varm och go inomhus och vinden viner runt knuten eller (och?) regnet slår mot rutan. För njutet i det obekväma är obeskrivlig.

Det kan handla om att ta de där extra stegen upp till utsikten fast det blåser småspik i ansiktet. Så värt det. Påminn mig gärna och sno gärna det obekväma tipset. Det ger livet massa liv.