Äntligen tillbaka till utonjutet

Jag kan inte tänka mig bättre väder för en löprunda än en halvkylig, fuktig höstdag. När kroppen jobbar upp värmen från att ha varit lite småhuttrig. Kan ni? Förresten kan jag inte tänka mig en bättre dag för en löprunda än vilken dag som helst. Särskilt inte när jag inte har sprungit på evigheters evighet. Som idag. Har inte sprungit utomhus sedan vaden sa ”lägg av!” på padelbanan i somras. Men nu ser ni, nu är jag äntligen tillbaka i utonjutet.

Älska löpning

Alltså. Jag hoppas det. Jag sprang (det går jättebra att kalla mitt spring för lufsa eller kanske jogga också, för det är där någonstans jag är med min löpning) en runda på ön idag. Efter alla dessa månader och de senaste veckorna lite försiktigt joggande på löpband. Inomhus. Men idag alltså: Runt ön. I backarna. Utan att vaden sa ifrån på minsta lilla sätt. HURRA!

Eller som jag sa till min man när jag kom hem igen: DET HÄR VAR FAN I I MIG DET SKÖNASTE JAG HAR VARIT MED OM I HELA MITT LIV! Kan hända att jag har varit med om skönare, men ni fattar känslan. Som jag har väntat. Och gjort tåhävningar. Stretchat. Masserat. Och haft mig. Men nu så. Nu jäklar ska jag göra allt jag kan för att inte falla för frestelsen att ut o njuta av löpningen för ofta och för mycket. För det är så himla värt det, som jag har berättat kanske massa gånger förut, bland annat här när jag vågade mig på padel igen.

Och vet ni? Jag är så himla tacksam över att jag en gång i tiden slet mig till vanan att springa. Och att tycka om det. Jag tror att det gör den där rehabperioden lättare. Jag vill ju så gärna kunna springa igen. Och jag tror att varenda period utan löpning lär mig ännu mer om mig själv och var jag ska hitta mitt lagom någonstans, där jag inte kämpar emot kroppen utan lyssnar på den. Utmanar den lagom. Accepterar. Och njuter!

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja!