Jag tycker om att träna
Jag tycker verkligen om att träna. Att röra på kroppen, att svettas och flåsa. Jag tycker om att träna ensam och jag tycker om att träna tillsammans, men jag tränar sällan med min man. Det beror inte på att jag inte tycker om honom, det beror på att han inte tycker om att träna. Särskilt inte att träna det jag tycker om …

Min man och jag tränar inte tillsammans 
Jag lägger mycket tid på löpning och träning som gör mig till en bättre löpare, som styrketräning, rörligthetsträning och vanlig hederlig löpträning. Ofta ser jag inte själva löpningen som träning utan som ett sätt att transportera mig på, att träffa mina vänner på eller att vila huvudet från resten av livet på och då vill jag springa ensam. Min man tycker att löpträning är något av det tråkigaste som finns! 

Hejarklacken också viktig
Men det finns ingen större supporter än min man när det gäller min löpning. Han ser till att jag kommer till eller från mina löprundor om jag vill inte vill springa rundor utan ta mig någonstans. Han ställer upp med mat och dricka innan min träning och efter ett löppass. Han följer med mig på motionslopp som jag visserligen inte alls springer särskilt ofta, men ändå … Han tycker att jag är en duktig löpare och han har alltid en värmande kram redo om jag kommer hem och är våt och kall (ja, vi går ju mot den säsongen i löparlivet nu). Min man är min största (möjligtvis också enda) hejarklack när jag springer, oavsett om jag springer lopp, tränar eller motionerar. 

Ibland saknar jag ett gemensamt löparliv
Visst kan jag ibland titta på Facebook- och Instainlägg om hur par ger sig iväg tillsammans på långa löprundor, planerar energiintag tillsammans och pratar pulszoner och mysiga löparspår tillsammans. Och visst har jag försökt att få över min man på min sida och följa med mig ut för att springa, som ett lätt sätt att umgås. Ja, jag erkänner – jag har skällt på honom för att han inte förstår det fenomenala med löpning, men jag har sansat mig och njuter också av lyxen att han låter mig löpa på, ställer upp med all tänkbar markservice, ifrågasätter aldrig varför jag springer eller gnäller över att jag alltid är ute och springer. 

Vi blir ifrågasatta 
Vår relation blir däremot ibland ifrågasatt av andra. ”Hur kan ni leva ihop, ni som är så olika?”, ”Tycker du inte att det är tråkigt att han inte springer med dig?”, ”Orkar han med all löpning du håller på med?” kan vi få höra. Till alla er som ställer de frågorna: Goda relationer handlar inte om träning. Det handlar om att acceptera, respektera och intressera sig för varandra. Det gör vi, min man och jag. Och goda relationer är verkligen en viktig del av ett hälsosamt liv. Och även om vi inte tränar tillsammans har vi mycket gemensamt. Det är hälsosamt! Det är också hälsosamt att hitta sitt sätt att leva, inte ett sätt som andra förväntar sig av en …

Padel tillsammans
Okej, jag kanske har ljugit lite. Det händer att vi tränar tillsammans, men då mer som ett sätt att umgås än ett träningspass. Vi tycker båda om att spela padel och gör det tillsammans ibland för att det är ett roligt sätt att umgås på, men samtidigt är det ganska svårt eftersom vi är väldigt olika starka. En mans smashar liksom! Det spelar ingen roll att jag tränar padel flera gånger i veckan och han ingen – jag är chanslös mot den kraften. Inte så kul för någon av oss. Särskilt inte för mig 😉 

Tränar ni tillsammans?
Det vore verkligen kul att få vet hur ni gör, om ni har en partner: tränar ni tillsammans? Berätta gärna om det i kommentarerna här nedan!

PS. under midsommarveckan körde jag passapå-träningstips här på bloggen. Några av dem kom i parform, som den här: par-core. Kanske något för dig och din partner idag? 

Hur som helst: jag gillar att springa! Både ensam och tillsammans med andra. Och jag gillar min man 🙂 Jag får ihop det och kör samma stil som mormor: en får va som en e, när en inte e som en ska! 

Heja dig hela dagen, ensam eller tillsammans!

Ses snart igen,
//Malin