Bloggen - Sida 57 av 385 - Malin Lundskog

HON ÄR HÄR NU!!!

Hon är här nu!!! Vårt lilla barnbarn. A star is born. Stella. Och det är så ofattbart ofantligt och alldeles underbart att jag inte förstår varför världen inte stannar en stund och bara tar in det här. För det är ju inget annat än ett mirakel. Ett litet barnbarn. En liten Stella. Mitt barns barn. Hon är här nu. Och jag vet inte vad jag ska göra med alla känslor som … svämmar över.

Det började någongång kring midnatt. För vår del alltså, för de nyblivna föräldrarna började det innan dess med vattenavgång och värkar och fram och tillbaka och fram igen till Östra sjukhuset någon gång igår kväll. Men vi fick ett sms runt tolvslaget, som jag såg någon gång strax därefter.

Ja, jag vet: kolla mobilen mitt i natten? Men jo. Jag vaknade till och har ju i väntan på detta lilla barnbarn haft koll på mobilen ungefär stup i kvarten, så jag kollade den och då hade det där meddelandet kommit. ”Vi är på Östra nu, om någon är intresserad.”

Om någon är intresserad??? Herregud. Sen kunde jag inte somna om, mer än korta stunder under natten. Det blev morgon och vi hörde inget mer. Timmarna gick och jo. För första gången under hela denna graviditet blev jag orolig. Glömde liksom av att en förlossning kan ta både 24, 36 och 48 timmar.

Vi går och fiskar …

Ja, så vi drog ut och fiskade, Claes och jag. För inte kunde jag fokusera på att skriva, som jag ju kom igång med igår. Och först när vi hade dragit upp ett gäng makrillar kom nästa meddelande. En bild. På en nybliven mamma och en baby.

Vi hissade upp våra krokar (ganska oroliga för att all vår makrill skulle göra lilla Stella till gaisare ha ha) och sänkte våra axlar och jag skrek där ute till havs. Av glädje. Och jag tycker verkligen att det är obegripligt att världen fortsätter snurra som om ingenting har hänt, när precis allt har förändrats.

utsikten när vi fick veta att vi hade blivit farmor och farfar

bubbel — skål farmor, sa Claes. Skål farfar, sa jag
på Matjes på Knippla

Och jag har en känsla av att allt jag har gjort idag är symboliska handlingar. Fisket, badet, bubblet. Ja, även lastmoppesvängen vi tog runt ön och frågade folket om de inte gick och undrade vem som just hade blivit farmor och farfar kändes symbolisk. Lite drömmande sa jag till Claes att det här vill jag göra varenda år den nionde juli. För att fira att hon är här. Vår stjärna. Lilla Stella.

Livet ändå. Stort är det. Jättestort. Och jag kommer att sova som en baby inatt. Vakna, somna, vakna … pirrigt glad och tacksam över att ha på ett kick (okej, det där håller förmodligen inte de nyblivna föräldrarna med om, men ni fattar) ha blivit ännu rikare.

Och vi ses ju snart igen, allihop. Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Mer om det stora med att bli farmor hittar ni här

Nöjd med mig själv

Jamen, vet ni vad? Idag har jag kommit igång med skrivandet igen. Så skönt! Och så roligt. Alltså, jag vet inte manuset är särskilt roligt än så länge, men jag hade kul när jag skrev idag. Äntligen! Herregud vad segt det har varit. Jag har varit. Ja, som jag skrev om när jag skrev om att jag inte skriver i alla fall … Men nu ser, är jag nöjd med mig själv. Det kanske syns?

Efter omvägspromenaden i morse (skrev om hämta bilen och ta omvägspromenad här) vräkte regnet ner och det är som att det vädret är perfekt för mig att skriva i. Så .. nu är jag igång. Igen!

Rehabjogg och nytt pers

När jag ändå är igång med att berätta om att jag är nöjd med mig själv. Idag persade jag på löpbandet. Igen. Jag testade tio minuters jogg och till och med lite, lite snabbare än jogg. Och det känns så hiiimla bra. Förresten är jag inte bara nöjd med att jag kan jogga i tio minuter utan att få ont i knät. Jag är också stolt över att jag stannar där. Skynda jättejättelångsamt, sa han. Fysion. Ja, men då gör jag väl det?

nöjd med mig själv, rehab, knärehab, malin lundskog — men så svettig o go o glad efter både att det funkar med jogg och att jag håller igen!

Ses snart igen. Heja oss som kommer igång igen. Och som håller igen när det är på sin plats.
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni varför jag rehabjoggar? Jo, jag spårade ur i vintras och pajade både korsband och ledband, som ni kan läsa mer om här.

Hämta bilen och ta en omvägspromenad

Om det märks att det är sommar även om vädret kanske inte är sitt allra somrigaste? Jo. I fredags när jag hade varit och tränat på Hönö fick jag inte plats med bilen på färjan hem på grund av alla (undrar om inte alla var där, faktiskt) bilar som skulle ut till ön. Jag parkerade på Burö (där färjan ut till Knippla alltså går ifrån) och där har bilen stått sedan dess. Inte för att jag har saknat den. Nej, jag har glömt av den. Men i morse kom jag på att den är bra att köra hem, eftersom den behöver laddas. Så vi tog färjan för att hämta bilen och fick på köpet en härlig promenad runt Hälsö.

hämta bilen, färja, knippla, västkusten — a vice from färjan mot Burö från Knippla

hämta bilen, promenad, hälsö — jo, men det FINNS röda små stugor även här på västkusten

småbåtshamn, hälsa, västkusten — varje liten småbåtshamn har sin feeling

träbåt, hälsa, västkusten — mysigt värre

springer spaniel, bada, västkusten, vattendroppar, hämta bilen — och en stund innan regnet kom och vi vände hemåt igen, fick Jackson sitt bad

Jag tror inte att någon av oss ångrar omvägspromenaden. Det är ju ändå ganska så najs med omväxling på promenaderna och en liten miniutflykt på måndagsmorgon är ju en så god start som något på en alldeles ny vecka, eller hur?

Vi ses snart igen! Tills dess: heja omvägar och mysiga promenader.
Kram Malin Lundskog

De viktiga mellanrummen

Stunderna när jag inte tänker på då eller sen. Inte ens på nu faktiskt. Stunderna som ger energi. Och lugn. Som får mig att glömma att tänka. Som tömmer och fyller på. Stunderna som gör allt det där utan att jag planerar det. De bara händer. De stunderna är de viktiga mellanrummen.

Förresten vet jag inte ens om de kan för mellanrum, eftersom de betyder massor. Men ni fattar vad jag menar? De viktiga mellanrummen. Herregud vad härligt att de finns och räddar upp mig.

malin lundskog, knippla, de viktiga mellanrummen, promenad — mellanrummet

de viktiga mellanrummen, promenad, knippla — platsernas plats för mellanrumsliv

knippla, malin lundskog, springerspaniels, promenad

Jackson, som (också) mår bäst ute i bergen

malin lundskog, knippla, promenad, springer spaniels — mitt i det viktiga mellanrummet

Jag mediterar, skriver morgonsidor och driver den i många hänseenden självterapeutiska podden Mitt perfekta liv. Men jag tror ta mig sjutton inte att det finns något av allt det där som slår de här mellanrummen. De oplanerade stunderna som jag ibland får för mig är betydelselösa. Kanske till och med onödiga och tidsslösande. De stunderna får mig att fatta att jag inte är riktigt klok som tänker så om dem. Onödiga? Tidsslösande? Ha! De är precis raka motsatsen och det är därför jag ska ha fullt med mellanrum i livet. Knôkfullt!

Vi ses snart igen och tills dess sjunger jag mellanrummens lov.
kram Malin Lundskog

Bastumys igår och bouleförlust idag

Livet går upp och det går ner, sådär som det ska. Ja, så att vi vet att vi lever om vi någon gång undrar? Kommer ni ihåg att jag brukar gå och basta varje fredag? Annars kan ni läsa om fredagsmyset bl.a. här: Min nya fredagsvana. Igår var det fredag och dags för bastumys igen. Med den lilla extra påminnelsen ”ta med glas” från en av de bastande damerna.

bastumys utonjut, knippla, mugg — Utonjut! Eller bastumys. Muggen funkar i alla lägen.

Jag knödde ner min bästa fredagsmugg i väskan och när jag kom till bastun var där ett himla halla ballo. Vi har en ny farmor bland oss och hon bjöd på bubbel. Så värt att fredagsmysa för ju. Tänk om det är min tur att bjuda på barnbarnsbubbel nästa gång?

bubbel, bastumys, ost — Extramys med ost och kex och jag älskar det härligt enkla med att bara öppna ostarna och slänga fram dem.
Älskar findukning också, men det här … bastumys!

Och att gå hem nybastad och nybadad, salt o go (exakt – ingen dusch som pajar den där salta känslan) till färdig middag, det är inget annat än höjden av lyx det.

Boule och min gamla sanning om bollkänsla

Och idag då? Då gick den rekordstora mixedboule-tävlingen av stapeln här på ön. Inte mycket att skriva hem om, om ni är ute efter mitt resultat. Däremot den härliga känslan av att alla var där, det var glädje och fest och någonstans där ute i väst kom kulingen och regnet lagom till att vi åkte ut, Claes och jag. Och det gjorde vi. Snabbt.

Nu hade jag inte förväntat mig något annat med tanke på träningsnivån vi ligger på när det gäller boulandet. Dessutom var vi båda två rätt splittrade med telefoner som jobbringde. Men ändå. Jag gillar verkligen inte att förlora (men det låtsas jag inte om inför de andra). I alla fall inte när det har något med bollar (som man väl kan kalla kloten?) att göra. Jag är ju tjejen med bollkänsla. Men den sanningen kanske är så gammal att jag ska revidera den? Precis som jag gjorde om boule när vi flyttade ut till Knippla. Det kan ni läsa om här: Spela boule är väl inget för oss?

Hur som helst, vi tog lastmoppen hem och jag låtsades att det var jätteokej att förlora med tanke på vädret …

Men bastumys igår och boule(förlust) idag, det är trots allt sköna grejer att ägna helgen åt. Upp och ner, som det ju ska vara.

Vi ses snart igen, tills dess: heja sköna helger?
Kram Malin Lundskog

Sommarpratarna som berör mig

Jag kom inte igång med mitt lyssnande på årets sommarpratare förrän häromdagen. Men åh, vilken start jag fick. Först ut bland sommarpratarna jag har lyssnat på så här långt blev Cecilia Uddén. Därefter tryckte jag igång Vivi Wallin, Ellen Krauss och Johanna Nordström. Och Anna Lindmarker. Jag kunde ha slutat lyssna där, för vem kan beröra mer än de här kvinnorna? Carl Bildt stod sig slätt i alla fall (och fler har jag inte lyssnat på än.)

Mänsklighet och igenkänning

Cecilia Uddén, som ju är mellanösternkorre, pratade mycket om västbanken. Om Israel och Palestina. Hon pratade om människorna där och hur fort det gick för dem (hennes vänner) att från en dag till en annan att börja hata varandra. Hennes historia som reporter är ju jättespännande att höra om och hon flätar in den så fint i det som händer nu. Vi får höra om riskerna hon och hennes kollegor och andra medhjälpare utsätts och utsätter sig för. Och även om hon egentligen inte berättar något om sig själv får man (jag) en känsla av vem hon är. Och den hon är imponerar.

I Vivi Wallins sommarprat får man däremot hänga med rakt in i hennes barndom. Hur hon framstår som den glada, pratsamma, duktiga flickan men döljer all sin oro och sorg över att mamman är sjuk och pappan har lämnat dem. Hon nämner ett övergrepp som i förbifarten och vet? Det räcker så. Vi förstår. Och hon visar på vikten av att inte sluta fråga barn (och vuxna?) hur de mår. Våga vara den tjatiga!

Utanförskap och saknad

Och Ellen Krauss som pratar om att vara udda, känna sig utanför och inte passa in. Jag delar inte Ellens erfarenheter, men känslan hon beskriver. Om utanförskapet. Att vara den som inte är som hon ska. Har vi inte känt så allihop någon gång? Själv var jag den enda (i hela världen om ni hade frågat mig då) som var rödhårig och fräknig och därmed också den enda som var skitful (blev i alla fall inte vald till Lucia, om ni förstår vad jag menar).

Förresten, Ellen Krauss låt The one I love. Har ni hört den? Om inte, gör det. Hennes röst är magisk och jag kan nog inte räkna så långt som till antalet gånger jag har spelat den som ljudkuliss till mitt skrivande.

Johanna Nordström. Alltså. Jag kan fortfarande inte släppa slutet. När hennes pappa, som enligt Johanna inte kan ta en ton rätt, sjunger med i Bright Eyes. För den som hon kallar den vackraste ängeln i himlen. Hennes storebror. En bror hon aldrig har träffat, eftersom han dog innan hon föddes. Och det här fick mig att förstå något om mig själv. Och min längtan och saknad efter min morfar. En morfar jag visserligen har träffat, men inte har något eget minne av. Han dog när jag var tre månader, men har alltid varit närvarande i både min mormors och min mammas saknad. Och dieter fint att en ung kvinna som Johanna kan få mig att inse att jag visst kan sakna någon jag aldrig har känt.

Kämparglöd och styrka

Och så Anna Lindmarker då. Vet ni, jag trodde att mest av allt hon var en sval karriärskvinna. Men åh, vilken värme! Och vilken kämparglöd (jävla gubbar) och styrka (hallå, gifta sig med födslovärkar …). Jag är jätteimpad av henne. Känner med henne och känner igen mig själv i henne. Inte bara för att vi båda gick upp 35+ kilo under graviditeten. Och dessutom spelade hon sanslöst bra musik hela programmet igenom. Så glad att jag valde den långa versionen av programmet.

Radiopratarna förstorar min värld

När jag reflekterade över varför jag var så begeistrad av de fem kvinnornas sommarprat och inte över Bildts (trots hans kompetens och erfarenhet) kom jag på vad det är jag vill ha av ett sommarprat. Och kanske av alla samtal? Jag vill bli berörd, känna igen mig, känna, förstora och förstå mer av min omvärld. Jag vill ha ett sommarprat som lever vidare, leder till samtal och reflektion. Och det lyckades de med med bravur, Uddén, Wallin, Krauss, Nordström och Lindmarker. Och kanske är det så att mycket av det de här kvinnorna pratade om kan bara en kvinna prata om?

Hur som helst: imorgon ska jag lyssna på Sigge Eklund. Har precis återupptagit lyssnandet av Alex och Sigge-podden och tycker att de är både skitroliga och härligt eftertänksamma. Under några sekunder av hybris tänker jag faktiskt ibland att deras podd är en grabb-variant av Vickans och min podd Mitt perfekta liv.

Lyssnar ni på Sommar i P1? Tipsa gärna om några favoriter, för det är inte säkert att jag gör som förra året och ger mig på att lyssna på alla (även om jag glömde skriva om alla, men några hittar ni här).

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA sommarpratarna som berör.
Kram Malin Lundskog