Bokmässa, burar och barndomsvänner. Alltså, wowowow vilken vecka jag drämmer till med såhär i slutet av september. Varje ord i rubriken kräver ett (minst ett) eget blogginlägg, men jag börjar här och återkommer med dem senare. Okej?
Bokmässa
Jag har varit på en hel del bokmässor här i Göteborg, men jag har aldrig någonsin haft så roligt som jag har haft i år. Det är inte säkert att det beror på att mässan har blivit bättre. Det är helt enkelt jag som har blivit bättre … På att vara bokmässedeltagare och -besökare. Gett mässan och livet omkring den en ärlig chans. Gått in för att göra det som passar mig, träffat de jag vill träffa, gått på de seminarier och monter-samtal som jag har velat gå på. Sett det som en stjärnvinst att stöta på mängder med andra underbara utan att det var planerat.
Och njutit av att bli intervjuad av Linda, som lektörsläste och utvecklade manuset som sedan blev Mariannes mirakel. Dessutom har det som vanligt varit så himla kul att träffa Cilla, min poddpartner i podden Skriverier med Malin och Cilla, ni vet. Det kommer ni att få höra mer om i poddens trettionionde avsnitt som kommer ut på fredag (30/9 2022)
Barndomsvänner
En av mina allra, allra bästa vänner har jag känt i sådär ungefär fyrtionio år. Fyrtionio?! Jag vet inte om vi har hittat på det här, eller om det är sant, men vi tror båda två att vår vänskap började när hon knackade på hemma i vårt radhus och sa:
Hej, kommer flickan ut?
Visst är det gulligt? Även om jag skulle vilja säga att vi sedan den dagen har varit oskiljaktiga, så är det inte rikigt så det har sett ut. Herregud, det är ju ingen TV-serie eller Feelgood-roman vi lever i, he he. Vi har haft andra bästisar, tröttnat på varandra och till och med svikit varandra mellan varven, men på något sätt hittar vi alltid tillbaka. Och det är fint.
Häromdagen sågs vi. Tog en promenad med mina hundar ute på klipporna på Hönö, som ligger tre öar bort från Knippla. Jamen, ni vet. En promenad som man önskar aldrig ska ta slut. Som inte går ut på något annat än att umgås. Prata. Prata av sig.
Inte för att vi hann prata färdigt, men vi hann att prata. Om barn, föräldrar, jobb och oss själva. Om hur skönt det är att gråta. Bland annat. Någon mer som känner igen sig i att tro att hon inte hinner umgås, men aldrig någonsin ångrar stunderna hon gör det? Jag räcker upp handen i alla fall. Och då har jag skrivit en bok om vikten av att umgås, för att må bra …
Boken heter GLAD FRi STARK och den hittar ni här.
Burarna är laddade
Ja, det där med burar. Det är hummerburarna jag pratar om. Eller kupor som de säger här på ön. Hummerkupor. Imorgon kl 07.00 ska de i och min man har slitit hela dagen med att få ordning på alla linor, välen, bojar och annat. Det är verkligen speciellt att traska runt i hamnen och se alla burar stå redo. För tre år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle tycka att det här med hummerfiske var så roligt. Och viktigt. Ja, vi får väl se om det är lika roligt och känns lika viktigt imorgon bitti, när vinden ska friska i och regnet ösa ner. Men kontentan ändå: man ska aldrig säga aldrig? Och skitfiske på oss allihop!
På återseende snart, snart. Med mer om bokmässan, hummerfisket och säkert en del om barndoms- och andra vänner också!
Stor kram
Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Vad härligt allt låter. Jag tog mig inte till Bokmässan i år tyvärr. Å det här med barndomsvänner – det är verkligen det finaste som finns.
Bokmässan kommer tillbaka ju och barndomsvänner. Ja-a. Tänk att få ha någon sådan kvar. Vilken ynnest!