Jag ska aldrig någonsin träna på gym inomhus igen. När man kan vara ute. Jamen, ni vet: Träna på utegym, springa, gå, cykla, simma, klättra och köra tantparkour i bergen. Så sa jag för absolut max tre veckor sedan. Gissa vad jag gjorde idag? Jepp. Jag var på gymmet. Inomhus.
Knäet (från mitt moppe-hjärnsläpp ni vet) i kombination med en seg gubbvad gör att jag inte kan springa och jag var så galet sugen på att svettas och flåsa. Så, what to do? Eller ja, det kanske finns massa andra förslag på what to do, men jag valde att köra ett pass på cross trailern. Inomhus. Svettigt som sjutton, men oj så gôtt! Eller, gôtt? Rätt tråkigt, men med en ljusbok i öronen och den där sköna känslan när kroppen får ta i, så blir det rätt gôtt. Även om utomhus är goare.
Valde den svarta hanteln för kick backs. Den väger lika mycket sm den silvriga, men ser ju MYCKET tyngre ut, eller hur?
Jag ska aldrig säga aldrig igen
Jag ska aldrig någon säga att jag aldrig någonsin ska göra något igen. För man vet inte. Vi har ingen aning om vad framtiden bär med sig, eller hur? Det är ju det som är det finurliga med nu:et. Att det är det enda vi vet något om. Det är ju skitlöjligt, eller i alla fall onödigt, att säga att vi aldrig ska göra något. För vi vet inte.
Jag hade till exempel ingen aning om att jag skulle tycka att hummerfiske är en av årets höjdpunkter, som jag har skrivit om här. Eller att jag skulle ha två hundar. När vi var tvungna att ta bort vår irländska setter Edvin sa jag med stark övertygelse att jag minsann aldrig skulle ha hund igen. Det gick några år och sedan var saknade av Edvin något mindre, men saknade efter ett liv med hund stor och stark. Jag är ganska säker på att jag sa att jag aldrig skulle bli en sån tönt som joggade, när min mamma joggade som mest på åttiotalet. Jo, då då joggade man. Löpningen är ett senare påfund, he he.
Jag skulle förmodligen kunna hålla på hur länge som helst med saker jag aldrig ska göra och vips! Så är jag där och gör dem. Vi förändras, förutsättningarna blir annorlunda och inget vara för evigt. Det är precis som det ska, eller vad säger ni?
Ses snart! HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
[…] Gubbvaden har jag skrivit om förut, jag hoppas att jag aldrig kommer att höra det igen … […]