Därför sitter författare och gör fula grimaser: för att ta reda på hur sjutton man ser ut när man är förvånad, vänlig, slug, pillemarisk, glad, generös, dotter, arg, sur, stressad, frustrerad eller en vanlig vänlig själv.
Visserligen kan man bli mer eller mindre knäpp av att sitta ensam och skriva dagarna i ända. Ja men tänk er själva att befinna er i en fantasivärld, där ni lever karaktärernas liv, bor i deras hus och går i deras skor. Kanske därför ingen av mina karaktärer går i högklackat, kom jag på nu, he he.
Men det är inte för att vi är knäppa som vi författare sitter och gör fula, eller för all del fina, grimaser. Det är för att vi undersöker hur sjutton man ser ut när man är förvånad. Eller arg. Eller vilken känsla det nu är man känner.
För är det något man får lära sig när man påbörjar sin skrivarbana så är det att på intet vis skriva ut allt som sker utan lämna tolkningsutrymme till läsarna. Och att beskriva genom att gestalta. Men inte för mycket, eller för lite utan alldeles lagom. Ja, jag vet. Lagom? Vad innebär det?
Gestalning
Men tillbaka till gestaltningen och grimaserna. Vi lär oss alltså att inte skriva ’hon ser förvånad ut’ utan istället använda oss av gestaltande beskrivningar, som ’henne mun formades till ett gigantiskt O’. Och även om kanske just det där var ett ganska kasst exempel (eftersom jag just använde ett adjektiv vilket inte heller är kutym), så tror jag att ni förstår vad jag menar. Eller hur?
Det här med grimaserna kom jag att tänka på när jag redigerade uppföljaren till Mariannes mirakel för någon vecka sedan. Jag vet inte hur det gick till, men rätt som det var satt jag där och inte bara funderade på utan också testade att göra olika miner. Fastnade någonstans vid en kanske slentrianmässigt använd beskrivning, att någon lyfter på ena ögonbrynet.
Alltså, jag kan inte lyfta på bara ena ögonbrynet. Herregud som jag höll på. Skrattade högt åt mig själv och gjorde en reel på Instagram om det. Och det var då jag insåg två saker: dels att jag det är så vi gör, vi författare. Grimaserar. Och dels är det ungefär hälften av oss (både författare och vanligt folk) som helt enkelt inte kan lyfta på ena ögonbrynet. Kan ni?
Fula grimaser eller bara helt vanliga miner?
Ja, rynka på ögonbrynen, sneda leenden och två höjda ögonbryn är bara några av alla grimaser jag har testat för att beskriva olika känslor. Vet inte om bilderna ger er något annat än ett gott skratt. Hoppas att berättelsen oavsett lyckade gestaltningar eller inte ger er behållning att läsa om det blir en bok av den.
Kommer ni ihåg att jag beskrev hur jag reflekterar när jag skriver? Reflektionerna kan du läsa mer om här och det här är en slags fortsättning på reflekterandet. Hur gör vi egentligen när vi bär oss åt, allihop?
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar