Ju mer jag skriver, desto mer reflekterar jag. Över livet, mig själv, människor, beteenden, behov, känslor och egentligen över allt. Mitt skönlitterära skrivande är alltså inte bara kreativitet och hitta på och framåtskridande. Det är knökfullt av tillbakablickar, insikter och nyfikenhet på både mig själv och alla andra. Varför gör vi som vi gör? Vad ligger bakom ilska eller glädje? Hur beter vi oss, vad säger vi och hur säger vi något när vi är arga eller glada. Lugna eller oroliga.
Speglingen kom som en glad överraskning
Jag är en sucker för kreativitet. Älskar att hitta på och skapa liv både i och för mina karaktärer. Ja, för att inte tala om att drömma om mitt eget liv. Visionera och manifestera om framtiden. Jag har faktiskt inte tänkt på det förrän nu, när jag skriver det här inlägget: all kreativitet som bubblar på insidan är inget annat än reflektioner?
Vet inte om det makes sense (ge mig gärna svenska ord på det uttrycket!), men ju mer jag släpper fram tankar och vågar följa mina infall och nycker i fantasin, desto mer reflekterar jag över hur allt hänger ihop. Vad jag har med hela alltet att göra. Ju mer jag skriver, desto mer reflekterar jag och den speglingen kom som en glad överraskning för mig. Skrivandet av en skönlitterär roman har gjort mig ännu mer intresserad av oss människor. Våra beteenden. Normer och våra nedärvda mönster från långt långt tillbaka.
Skriva roman = personlig utveckling?
Jag har skrivit varje morgon i några år nu (läs mer om min morgonrutin här). Skrivit om mig och mitt liv. Skrivit mina drömmar, mina tankar och mina känslor.
Min morgonrutin att skriva har varit en medveten väg på min personliga utvecklingsresa (den som aldrig tar slut?), men vet ni vad: jag hade ingen aning om att mitt romanskrivande också skulle bli ett utvecklande äventyr inom mig själv. Snacka bonuseffekt?!
Min relationsroman kommer ut hösten 2021
Vet ni vad jag tror? Jo, att det är medvetenheten om att skrivandet dels är en enda stor reflektionsresa och att jag genom att skriva (och reflektera!) lär mig så ofantligt mycket om både mig själv och andra. Är det därför det är så ofantligt stort att mitt arbete blir en bok? En relationsroman som kommer ut hösten 2021 (!!!). Vad tror ni?
Vill ni läsa mer om romanen om Marianne och hennes döttrar, stay tuned här på bloggen eller i podden Skriverier med Malin och Cilla! Och häng gärna med mig över till @skrivarmalin på Instagram eller min författarsida på Facebook. Eller båda?
Ses snart igen, hoppas jag!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (ja, på avstånd och med nytvättade händer) Malin Lundskog
Visst är det så!
Min debutroman utspelar sig i Älvdalen 1668, men samtidigt är det en bearbetning av min egen historia. När jag skriver om Marits väg från ansedd till häxanklagad är det min egen väg från advokat till inlåst på psykiatriska kliniken. Utan mina personliga erfarenheter hade jag inte kunnat skriva, för det djupet kan du inte föreställa dig.
När jag nu skriver på uppföljaren – Vrede i Älvdalen – gräver jag i frågeställningar från min tid som advokat då jag ofta förordnades som målsägandebiträde till unga flickor som utsatts för sexualbrott. Ofta lades utredningen ner då brott inte kunde styrkas. Redan då började jag fundera på samhällsnormer. Vad är det som gör att en man ”tar för sig”? Varför läggs ofta skulden på kvinnan? (Både av henne själv och samhället.)
Att skriva är att gräva – både i sig själv och i samhällsstrukturer. Vända och vrida på det som är självklart. Ser verkligen fram emot att läsa din bok!
Jag har inte tänkt i de banorna alls men visst måste det vara så – att det är reflektioner som hamnar i skrivandet. Dock har jag inte kommit så långt än du de påverkat mig eller var de kommer ifrån…. ngt att klura på!
Visst är det spännande att klura på det? Kanske något att klura på i vår podd 😉
SKRIVERIER med Malin och Cilla
Häftigt att få den insikten! 🤗 och att du ska ge ut bok!
Ja, utveckling hela tiden 🙂
Tack! Och håller med – det är häftigt att jag ska ge ut en bok 🙂
//Malin