Det är alltid processen som tar mig i mål.

NI vet Karin Boyes och hennes dikt I rörelse? Där hon skriver att det är resan som är mödan värd. De orden och den betydelsen har jag använt mig av under alla år som tränare och coach. Ja, ska man skaffa sig goda vanor är det sällan målet som avgör om vanan blir befäst. Det är processen. Resan dit. Och hur kul man har längs vägen. Och tada … Det är alltid processen som tar mig i mål. Även när det gäller att skriva en hel roman.

Varje steg räknas, men är inte alltid kul att ta

Inte för att varje steg i processen är skitkul. Jag kan ha en karaktär som bara inte kommer ut ur ett rum till exempel. Hur jag än försöker får jag inte till en naturlig väg för den här personen att lämna rummet. Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att låta människan sätta ena foten framför den andra och gå ut genom dörren?

Men, nej. det är inte så enkelt. Det ska ju passa in i berättelsen och ha ett syfte. För det är ganska ointressant i sig att en karaktär går ut genom ett rum. Men jag skriver inte heller sci fi eller fantasy där jag beema iväg någon från en plats till en annan.

Och det är när det tar stopp och jag inte kommer ut ur det där rummet som tilliten till processen betyder allt. När jag släpper siktet på målet, som skulle kunna vara den stora romanen, och landar i nuet. Njuter av att faktiskt få lov att klura på olika anledningar och sätt att lämna ett rum (ja, den karamellen kan ni suga på idag).

Då ger jag mig själv utrymme att leka. Låter processen vara både rörlig och rörig och har roligt med den. Det är också i den stunden, när jag tänker på olika anledningar och sätt att lämna ett rum, som jag släpper loss kreativiteten. När målet att komma utanför dörren inte längre är det mest betydelsefulla, utan vägen dit. Som kan vara att hjula, krypa, åla eller gå baklänges. Det kanske har börjat brinna, eller någon står och skriker utanför dörren eller något så enkelt som att hushållspappret är slut och man behöver torka upp något utspillt på golvet. Och så vidare.

Ja, det är alltid processen

Ja, ni fattar hur mycket roligare och troligare det är att målet nås om jag lugnar mig och landar i att det är alltid processen. Oavsett om den leder till den stora romanen eller den goda vanan att springa? Det är när jag litar på processen som jag ger resan tillräckligt med omsorg och tid för att jag både ska njuta av att vara i rörelse och av resultatet.

Tillbaka till liknelsen med träning och kanske till och med livet? Det är alltid processen som tar mig i mål. Hatar jag att springa, men har bestämt mig för att ta mig i mål i ett maraton för att det visst ska vara bra för hälsan blir resan mot målet en plåga och löpningen blir inte en god vana efter målgång. Det är till och med ganska troligt att jag aldrig mer springer efter att ha gått i mål. Om jag går i mål?

Vi ses snart igen, tills dess: länge leve processen och allt det roliga läng vägen, som ändå leder fram till våra drömmar, visioner och mål.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa dikten I rörelse om ni har glömt av hur den gick och om ni gillar mina tankar här, kanske ni också vill läsa om varför jag blev hooked på meditation? Nu, over and out från mina lördag morgon-funderingar.