En utenatt i månaden för tredje gången

Tredje gången gillt tänkte vi och även om vi hade mer storslagna planer för våra utenätter än att hänga kvar på Knippla, så … Är det på Knippla vi hänger. Den lilla ön där jag bor på heltid och Agneta på deltid. Enklast så och enkelt är inte att förakta. Hellre det än inte alls, eller hur? Och i natt var det dags för augusti månads en utenatt i månaden. Och även om vi var kvar på ön, var vi på en helt annan plats än i juni (läs här) och juli.

Tänk er själva en ljummen, vindstilla augustikväll. En sån där man vet redan när man är med om den att den kommer att leva kvar i minnet och hela själen för kanske resten av livet. En sådan kväll (igår alltså) gick vi ut med våra hängmattor (jag har ju en ny, som jag var spänd på att testa i skarpt läge), Agneta och jag.

Vi hade inte bara hängmattor med oss förresten. Vi hade bubbel, en marschall, guldglas och näsflöjtar i packningen också. Och vårt väle, som vi ju hittade när vi skulle hänga ute första gången.

Hur som helst. På vägen mot vår gamla vanliga (he he) campingplats gick vi förbi kragen. Den som är ganska nybyggd och har en skylt där det står klättring förbjuden på. Den ligger precis vid vattnet och vår gissning var att där inte finns lika mycket mygg (med västkustmått mätt)som i talldungen där vi brukar hänga.

Där kan vi hänga!

Ska man tro alla hängmatteexperter så var det för nära mellan pinnarna vi hängde upp oss i, men nu är vi inga experter utan glada amatörer och då gick det skitbra att hänga där. Och ja. Det här var verkligen en kväll (och natt) jag verkligen hoppas att jag kommer att bära med mig. Länge, länge. Om inte för alltid.

Kolla själva:

Mardrömmen

Förresten: min nya hängmatta var superskön att sova i. Jag tror inte att mardrömmen jag drömde beror på den. Jag drömde nämligen att Sjöräddningen kom och körde bort oss, för här får man ju inte klättra. Men vi klättrade ju inte? Och sjöräddningen har eventuellt inte mandat att köra bort två medelålders kvinnor på miniäventyr på hemmaplan, eller vad tror ni?

Mysigt var det hur som helst och på morgonen när vi fikade på vår altan (?) fick vi hejarop från flera av dem som gick förbi. För det gjorde de. Slingan på ön går precis förbi den. En utenatt i månaden är än så länge inget annat än världens mysigaste grej och vem vet, en vacker dag kanske vi kamperar på annan ort än Knippla. Men … egentligen funkar äventyr på hemmaplan lika bra. Särskilt när hemmaplan är som taget ur en feelgoodroman. (Eller så tar man miljön på Knippla och skriver en feelgoodroman. Som heter Ett oönskat arv …)

Vi ses snart igen allihop och tills dess: heja livet och äventyren.
Kram Malin Lundskog