Höga vågor - Malin Lundskog

Efter debaclet med kaffet i morse stannade vi i huset ända till eftermiddagen. Då hade jag redigerat flera kapitel i, Frida Karlsson kört en femmil i världsklass och solen tittade fram. Med vatten (gott dricksvatten mind you), apportleksaker och regnkläder i ryggan gick vi ut. Mot stranden. Eller stränderna, menar jag. De finns ju överallt. Och där mötte vi höga vågor. Och på nästa strand JÄTTE-höga vågor.

Till och med hundarna backade undan från vattnet flera gånger och det känns ju betryggande att de har någon slags självbevarelsdrift. Ibland undrar vi, nämligen. Särksilt om Jackson, vår lillkille …

I solen i lä mötte vi sommaren och tittade på surfarna som letade vågor. Jag tänkte fel och sa något om att om jag inte hade pajat knät, skulle jag verkligen vilja testa att vågsurfa här. Kom på att om jag inte hade pajat knät, hade vi inte varit här just nu utan åkt skidor på ett snöigt berg någonstans. Tänk vad fort vi kan glömma ändå, och bara njuta av det som är. För jag är inte ett dugg ledsen över att vi traskar runt på stränder, bland vågor och på klippor med en utsikt som är helt otrolig.

och JÄTTE-höga vågor

När vi reste oss och gick vidare försvann sommaren. Vinden är mer vår och krisp än däst somrig. Vi gick hur som helst med vårvinden till nästa vik och där var de. De JÄTTE-höga vågorna. Eftersom vi är på en udde hamnar vikarna i olika riktningar, så vindar och vågor träffar helt olika. Jag förstår att det här är ett mecka för surfare, för det finns nog alltid en vik med perfekta vågor.

I den här viken fanns inga surfare, bara vi och en fotograf som säkert fångade vågskummet mycket bättre än jag, men jag gjorde några försök i alla fall. Vilka krafter det finns ute i naturen, eller hur?

Och hundarna var minst lika lyckliga som oss över att inte bli störda av andra hundar (oj oj oj så mycket hundar här är) eller av oss.