I bastun pratade vi om döden

Kommer ni ihåg igår, när jag satt i podden Mitt perfekta liv och längtade efter viktiga samtal? Lägg till sanningen om att vi får det vi ber om och voilà! Där har ni min fredagskväll. Jag gick till bastun (min nya fredagsgrej ni vet, även om jag har pausat i några veckor nu på grund av varit på andra äventyr), slängde av mig kläderna och … rätt var det var satt vi där och pratade om döden. Så fint.

Var sak har sin tid

Döden är väl det enda vi vet att vi ska igenom allihop och ändå pratar vi inte om den? Inte för att jag har gått i bräschen för samtalsämnet, jag har tills för några år sedan inte ens tänkt på att jag själv någon gång ska dö. Jag minns skylten in till kyrkogården bredvid min gymnasieskola. Tänk på döden, stod det. Vi förstod ingenting. Kanske till och med skrattade? Varför skulle vi tänka på döden, när det var livet som gällde? Inte hade vi en tanke på att döden är en helt naturlig del av livet.

Var sak har sin tid, så det kanske inte är konstigt att intresset för att samtal om döden vaknar med åldern? Och oavsett, så är det jätteintressant att prata om sådant där ingen har facit. Då är ju allt rätt och nyfikenheten leder samtalet från hur vi vill ha vår begravning till vad vi tror händer efter döden vidare. Hela vägen in i oändligheten. Eller vart vi nu tar vägen (om vi tar vägen någonstans).

Vad säger ni, är döden en del av livet som ni pratar om, eller låter ni det komma när det kommer och bli som det blir? Bli som det blir, blir det ju oavsett, men ni fattar.

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA de viktiga samtalen och er som samtalar.
Kram Malin Lundskog

ps. bastun här på Knippla hittar ni mer om här. Välkomna!