Knärehaben går framåt!

Pratade med fysion idag och skröt om hur duktig jag är på att rehaba. För det är jag. Jag vågade till och med berätta att jag har tagit i (lite) mer än han sa sist. Ja, man vill ju inte bli utskälld av en fysioterapeut liksom … Men han skällde inte utan hejade på. Och eftersom det jag har gjort har gått bra, står jag nu här med ett nytt rehabprogram. Och gissa vad som står med i det? Jo, löpning. Snacka om att knärehaben går framåt!

Jag har sprungit igen

Nu kanske ordet springa är lite överdrivet här. Jag har joggat. Eller kanske snarare lufsat igen. I fem hela minuter. Fem sammanhängande minuter utan pauser och annat tjafs. Snacka fredagsfeeling.

Visserligen hamnade jag i det där bedrövliga jämförelseträsket en stund. Ville inte att någon skulle se mig. Jag menar, jag är ju en sådan som springer. Inte någon som tungt lunkar fram. Men så kom jag på att även om jag just nu är en sådan som tungt lunkar fram, behöver jag inte fortsätta vara det för evigt. Skärp mig, sa jag till mig själv. Jag är ju inte ute och lufsar för någon annans skull. Utan för min och mitt knäs skull. Ja, knärehaben, den går ju verkligen framåt och det är väl det som räknas?

Vi ses snart igen allihop och tills dess HEJA rehaben och insikter om att jämföra med fel saker.
Kram Malin Lundskog

PS. Jag har ältat min knäskada och rehaben förut, bland annat här: vardagslädje trots urspårning, vem är jag när jag inte är mig själv?, idag fick jag domen på mitt knä, rehab och hopp om framtiden och eftersom fysioterapeuten kallade min skada för the devil´s three (menisk, korsband, ledband) finns det en risk att jag fortsätter älta och berätta om både framgångar och bakslag ett tag till …