Eller , det är klart att jag är mig själv. Någon annan kan jag ju inte vara. Men, jag är inte som jag brukar just nu. Eller (igen) det kanske jag är, men jag gör inte som jag brukar och det medför att jag inte känner igen mig själv. Vem är jag egentligen när jag inte kan börja dagen med en lång promenad eller långsam jogg med hundarna? När jag inte kan pausa mellan skrivsessionerna med ett träningspass eller utan bekymmer gå en snabbsväng för att bada?
Jag känner inte igen mig
Kommer ni ihåg att jag spårade ur förra veckan? Den instabila känslan i knät efteråt var inte bara en känsla. Den var ett ledband på insidan knä som är mycket eller helt av enligt ortopeden som kände och klämde och bände och vred på mitt knä för några dagar sedan. Just nu är det några få rehabövningar som gäller. Även om jag inte är röntgad än, så är nog det tråkigaste av allt att både ortopeden och fysioterapeuten var rörande överens om att jag inte ska åka skidor mer den här säsongen. Va? Jag som ska bli skibum … (som jag skrev om här).
Jag känner mig vilsen i det här med att inte kunna röra på mig som jag vill och är van vid. Rörelse utomhus är en så stor del av mig och mitt liv. Det är som att jag inte vaknar på riktigt när jag inte kommer ut på min morgonrunda. Nej, jag får nämligen inte gå längre promenader heller. Bara korta och lugna, för att hundarna behöver komma ut även när min man inte är hemma. Vågar förresten inte gå varken långt eller snabbt på grund av intabiliteten i knät.
Jag letar …
Nu undersöker jag hur jag vill börja mina dagar när jag inte kan röra mig som jag brukar och vill. Jag testar att börja skriva, direkt efter morgonmediatationen, jag kör rehaben till morgonkaffet och idag försökte jag ta reda på om jag skulle kunna vara en sådan som ligger kvar i sängen och läser en god bok. Jo, det där med läsmorgon var himla mysigt. Även om jag har längtat efter det förut, har jag liksom aldrig haft ro till det. Inte för att jag är särskilt rastlös, utan för att jag är den som brukar gå ut med hundarna på morgonen (min man kan sova längre än vilken tonåring som helst, ha ha).
Allt funkar, men än så länge är inget lika bra som fysisk aktivitet i frisk luft. Och även om jag inte känner igen mig själv, så lär jag förhoppningsvis känna mig själv liiite bättre i den här nya (tillfälliga!) situationen. För precis som ni, är jag mer än mina vanor. Ska bara ta reda på vad. Eller kanske snarare vem? Vem är jag utan mina vanliga rutiner? Vad är det mina vanor ger mig, som jag vill ha och behöver? Vad kan jag göra och vem kan jag vara för att ändå vara uppfylld av liv? Vi får väl se …
Ses snart igen, kanske har jag hittat nåt då? Tills dess: HEJA nyfikenheten.
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
[…] Undrade om jag är för mycket i görandet och prestationen (som jag helst avhåller mig ifrån). Då skrev jag ju att jag inte känner igen mig när jag inte kan göra som jag brukar. Men kan det jag brukar göra vara viktigt för att det får […]