Lektörsutlåtandet, livesändningen och lekfulla träningen

Lektörsutlåtandet som jag har väntat på, damp ner i min inkorg fredags. Just som jag satt och skrev på ett (av totalt tre) manus jag håller på med just nu. Jag såg att det kom, men jag tänkte att jag skulle vara ståndaktig och fortsätta skriva så länge jag hade planerat. Men … jag lyssnade inte på mitt huvud. Känslorna tog över och jag öppnade det där mailet. Pirrig i magen, förväntansfull och så BAM. Gick luften ur mig. Helt i onödan det inser jag nu, när det har gått några dagar. Men där och da. Aj! Jag hade i min enfald (och anfall av hybris) trott att nu minsann är det här en färdig berättelse. Men. Jag har mycket kvar att jobba med.

Jag fokuserade på helt fel saker

När jag läste lektörsutlåtandet missade jag de där ”åh, vad manuset har utvecklats” och ”så bra att du har strukit karaktärerna …”. Jag såg bara ”det är fortfarande jobb kvar” och ”det här känns konstigt”. Ja, ni fattar. Helvetes jävla skit! Allt det där om att jag skriver för att det är kul (som ni kan läsa om här) och att fokusera på det som utvecklar var som bortblåst. Istället funderade jag på vad sjutton jag ska göra nu. Vad ska jag jobba med? Hur sjutton kunde jag tro att jag skulle blir författare?

Ja, sen gnällde jag lite inför några stackare som står mig nära, tog några djupa andetag och insåg att det här är exakt vad jag behöver för att utvecklas. Ett så noggrant och kunnigt utlåtande från en lektör kommer inte för att jag ska slänga mina drömmar i papperkorgen. Ett lektörsutlåtande som detta är snarare en gåva från ovan (eller vad sådana där gåvor nu kommer ifrån) och lär mig massor, utvecklar berättelsen och tar mig inte bara ett myrsteg närmare ett riktigt, riktigt bra manus, utan snarare ett jättekliv. Och inte bara det här manuset förresten. Nej, jag tror till och med att jag lär mig så mycket av utlåtandet att det ger mig större trygghet (och kunskap!) som författare. Om jag använder gåvan på rätt sätt alltså och det hoppas (och tror) jag att jag gör.

Pust! Kanske gör det ändå ont när knoppar brister …

Gott & blandat var det ju

Det är söndag och det här är alltså egentligen ett gott&blandat-inlägg. Kanske egentligen räcker med det där lektörsutlåtanden som var både gott & blandat, men det har ju hänt lite mer. Eller mycket?

Poddinspelning

Cilla och jag har till exempel börjat köra våra inspelningar av podden Skriverier med Malin och Cilla live, på Instagram. Eller … Vi har gjort det en gång, men vi hade så kul att vi kommer att fortsätta med det. Tisdagen den tjugoåttonde februari kl 14 är det dags igen. Då hittar ni oss på min Instagram.

Vickan och jag har spelat in avsnittet till Mitt perfekta liv som kommer på fredag. Oh my! Vi snackar skam så jag nästan skäms. Nä, det gör jag inte. Men det är ett oerhört spännande ämne att prata om. Kom ihåg att lyssna om ni också tycker det.

Mycket podd har det varit i veckan hur som helst och det är också hur kul som helst.

Företagsutveckling

Jag har signat upp mig på kurs för att utveckla mitt företagande. Jag vet inte om ni har märkt det, men jag är ju mitt i någon slags förflyttning. Från början drev jag företag inom enbart fysisk träning och övergick sedan till både fysisk och mental träning för att vidareutveckla företaget till hälsa där själen och fick utrymme (så konstigt att den inte alltid har fått det?) och nu är jag på väg in i författarskap och livsglädje (hälsosamt det också). Omvälvande omvandling som det ska bli spännande att få styra upp.

Kroglivet

Ända sedan branden i augusti (då vår restaurang brann ner för er som inte har hängt med) har vi jobbat med vårt försäkringsbolag och vår fortsatta glöd (ursäkta skämtet) för kroglivet. Nu är vi klara med försäkringsbolaget och har dessutom bestämt oss för att det inte blir någon provisorisk restaurang till sommaren (som har varit både på tapeten och många av våra gästers önskelistor). Den Glade Knoden återuppstår kanske igen (alltså, vi vet ju allihop att man aldrig vet, eller hur?), men inte förrän någon gång tidigast 2025. Då beräknar vår hyresvärd att de har byggt upp fastigheten igen.

Det är som vanligt väldigt skönt att ha bestämt sig. Vilken lättnad man känner, eller hur?

Utelivet

Utan utelivet, ingen Malin. Jag tror faktiskt inte det. Många promenader, mycket klättring i bergen här på ön, utomhusträning i parken och första joggingrundan efter min operation i början på januari. Så härligt! Och så lekfullt!

Naturen är bäst, ingen protest. Och mitt i allt jobb och slit, alla poddinspelningar, lektörsutlåtanden, livesändningar och allt skrivande så är det den lekfulla rörelsen utomhus som är grejen för mig. Hoppas att ni hittar vad som är grejen för er. Sååå värt (som jag inte ens är säker på att kidsen säger fortfarande. Mina kids som sa så, börjar ju bli väldigt vuxna nu.)

Bara en sån sak som de här olika vädren under veckan:

Hoppas att ni vill följa med på resorna med manus och företag och … livet? Jag tycker själv det är spännande när man inte vet var allt ska sluta. Om det nu ska det?

Det här har varit en vecka med lite extra allt. Och tre vm-medaljer i skidskytte på det. Bara idag! Heja Sverige. Och heja oss allihop.

Vi ses snart igen!
Kram Malin Lundskog