Målofokuserad

Malin O frågade häromdagen (se inlägget här) hur det går för mig, med mina mål (de hittar du här). Alltså… jag har ju faktiskt genomfört mitt marathon, som var en av grejerna jag ville göra i år. Så: check på den! Men resten… Ja, Lidingöloppet har ju inte varit än, och det kommer jag säkert att springa. Men det där med plankan… Och meditera/medvetet slappna av varje dag. Och att gapskratta. Nä, det har liksom kommit av sig lite grand. Eller mycket kanske, när jag tänker efter.

Jag gillar ju att springa, som du säkert har märkt, och är så himla medveten om alla fördelar löpningen har för mig (lugnet, de klara tankarna, tillfredsställelsen, konditionen, sötsugsdämpandet och säkert mycket mer). Därför springer jag. Behöver förmodligen inte ha några mål med det, men för säkerhets skull sådär. Det finns ju dagar när jag inte alls känner för en löprunda. Innan den är gjord alltså- Det finns inte en enda löprunda jag ångrar, hur jäkla jobbigt det än känns innan. Eller under för all del. 

Plankan? Jag drömde nog om en tvättbräde-mage när jag i ett svagt ögonblick fick för mig att jag nog 17 skulle slå världsrekord. Eller i alla fall personligt rekord. Men… äh! Jag är ändå himla bra på det där med plankan, det kanske räcker så? För jag har liksom inte riktigt märkt fördelarna med att öka tiden till närmare en timme från en kvart. Fast å andra sidan; tar jag mig inte dit f¨r jag ju inte veta det heller. Herrenaddå! Är det därför det finns så mpnga som inte springer? Som inte tror att det är deras grej? För att de inte har upptäckt alla fördelar, utan bara tagit sig till den jobbiga fasen. Den svettiga. Den som gör ont. Den som inte ger nån positiv energi. Kan det vara så? 

Ja, klart det kan! För att ta dig till ett mål behöver du vara på det klara med vad det ger dig att ta dig dit. Har du aldrig varit där förut vet du ju inte hur det är att komma dit – men det kanske finns nån annan som gör? Nån du kan fråga? Gör det! Använd nån annans erfarenheter som vore de dina egna! Jag ska ut och leta expertplankare direkt. Är du en sån? Känner du nån?

Varför meditationen har fått stå tillbaka vet jag. Jag har prioriterat bort den av en så löjlig anledning som att jag inte hinner. Hallå eller?! De 5 minuter jag behöver ägna mig åt meditation ger mig mängder med energi som i sin tur ger mig mer tid. Det där vet jag! Men hur ska jag komma ihåg? Innan det är kväll coh jag är på väg att somna… Jag får dra igång en ny påminnelse (har redan ett gäng) på telefonen. Som plingar till varje dag. Så ska jag göra! Fr.o.m. nu. Hur påminner du dig om nåt? Så att du slipper skylla på att du inte har tid – för tid att hälsa har du. Så det så!

Och så var det gapskrattet, som jag vet att jag nånstans har skrivit om. Ett härligt skratt varje dag – hur svårt kan det va? Skitsvårt ibland! Tänk om det inte finns nåt att skratta åt? Som en dag när man får veta att en av ens bästa vänner har cancer? Som när alla sommarpratare har så sorgliga saker att prata om? Som när man har bråttom och cykeln har fått punktering. Igen! Som när… Mitt i allvaret, frustrationen, sorgen – det finns nåt att skratta åt. Och det underlättar att skratta. Livet blir lite lättare att leva, även en jobbig dag, om du skrattar. Lär dig vad du skrattar åt, vem du skrattar med och att det är lika bra att skratta nu åt sånt som du förmodligen i slutändan ändå kommer att skratta åt. Då är det lättare att hitta det där goda skrattet, som ju kanske förlänger livet och i vilket fall som helst gör livet gladare. Det är bara så himla lätt att glömma… Ska jag skaffa mig en skrattpåminnelse också? Eller finns det bättre knep? 

Skaffa dig de erfarenheter du behöver för att veta att du vill ta dig till ditt mål. Hälsa mera™ på dina mål, så är det lättare att fokusera på dem. Idag hälsar jag mera genom att sluta vara målofokuserad. Jag fokuserar på mina mål, på vad jag behöver göra för att inte glömma dem (om jag inte vill glömma dem alltså, då är det ju bara att släppa taget). Fokusera mera!

Malin L