Mitt i allt det vackra gick jag runt med ett ”men”

Som en version av turistens klagan gick jag runt mitt i allt det vackra med mitt ”men”. Ibland (eventuellt ofta, men ibland räcker för nu) förstår jag mig inte på mig själv. Ett men, samtidigt som jag var så innerligt tacksam över att få vara mitt i allt det vackra?

Idag gjorde vi utflykt en bit härifrån där det verkligen var magiskt vackert. Och ändå la jag till det där lilla irriterande ordet ”men” just efter att jag drog efter andan och sa wow. Varför? För att jag insåg att jag inte njuter lika mycket av utsikten och naturen om ”alla andra” är där och ska njuta samtidigt som mig.

Jag vet inte om det säger något om mig? Det är ju inte så att jag missunnar ”alla andra” att njuta av vacker natur eller magisk utsikt. Men. (Just det. Men.) Det är som att förundranseffekten försvinner ju fler jag delar den med. Borde det inte vara tvärtom? Särskilt för en sån som mig, som älskar gemenskapen med andra på en Springsteenkonsert eller ett Göteborgsvarv till exempel (det kan ni läsa mer om här bland annat).

Varför går jag här på Algarvekusten som en bortskämd unge och tycker att visst är det här vackert. Men …

Vacker vandring till Benagilgrottorna

Vacker är bara förnamnet på vandringen. Herregud så vackert det var. Efter ganska tidigt och intensivt morgonjobb för både mig och Claes tog vi bilen en timme österut från Sagres. Vi var sugna på utflykt från utflykten och hade läst om Benagilgrottorna. Och det vi hade läst var sant. Utsikten längs den korta vandringsleden var magisk. Kolla bara:

Insikter om utsikter

Jag har ju sagt det förut och det stämmer fortfarande. Jag är en sucker för utsikter. Att kunna se långt. Blicka över mil efter mil av hav, fjällsvidder eller stränder. Eller gröna fält. Och klippor. Men insikten som kom till mig om utsikterna är att jag njuter mer om jag inte behöver trängas med andra. För när ”alla” är där, blir det som att utsikten är massproducerad utan ett tanke på kvalitet, miljö eller arbetsförhållanden. Då känns den vackra utsikten och grottan som något som ska bockas av på en been there, done that-lista.

Även om just benagilgrottan bildades för 20 miljoner år sedan. Tjugo? Det är ju ogreppbart! (läste om grottornas ålder här, där det också mycket riktigt står om hur populära de är att besöka.)

Och visst är det fascinerande med grottor som bildades för 20 miljoner år sedan. Men … när jag ser grottan tillsammans med väldigt många andra så hittar jag inte den där känslan av storhet. Känslan som jag hittar så lätt annars. Men, det kanske inte är meningen heller? Även om wow:et är en stor del av meningen för mig.

Mitt ”men” blev ett ”och”

Alltså. Tro nu inte att jag inte unnar andra utsikt och vacker natur. Inte alls, jag önskar verkligen att alla andra (jo på riktigt) får njuta av något så här vackert. För det var så in i hoppsan vackert. Men det är det på många andra ställen också. Även om där inte finns en tjugo miljoner år gammal grotta som står med på alla turisttipslistor. Tur att jag inte är här när högsäsongen är igång, va?

Och det var när mitt ”men” började skava ordentligt som jag insåg att det inte handlar om ett men, utan ett och. Ett och för hur lyckligt lottad jag är. Jamen, tänk. Jag kan njuta av turistattraktioner som gamla grottor och jag är så tacksam över att jag också uppskattar sådan natur och sådana utsikter som kanske inte ser så mycket ut för resten av världen att det tipsas om i turistguider. Som jag kan uppleva, njuta och förundras av. Utan att knô. Wow, eller hur?!

Benagilgrottorna är ett hett tips för er som njuter av ”men”

Och är ni inte som jag som vill ha wow och en skvätt av förundranseffekten så fort jag kommer ut i naturen, så ska ni absolut göra en utflykt till Benagilgrottorna när ni är här i Algarve-krokarna. Det är ungefär hur vackert som helst. Jag lovar. Ta mitt gnäll med en nypa salt. Mitt men blev ju ändå till ett och till slut. OCh slutet gott …

Vi ses snart igen och tills dess: heja utsikterna, med eller utan ”alla andra”
kram Malin Lundskog

ps. undrar du var alla människor jag tydligen inte vill dela naturupplevelserna med är, eftersom de inte syns på bilderna? Gissa om vi gick undan och vinklade kameran för att få med så lite andra människor på bild som möjligt. Vem vet om de vill vara med på bild på min blogg, menar jag …

pps. Gissa vilka som satt redo i bilen så fort vi öppnade bagageluckan för att vädra i morse? Där satt de och väntade, förmodligen rädda att bli lämnade ensamma när de förstod att något var på gång.

Vill ni läsa mer om äventyret här i Portugal, så hittar ni inläggen här: Vi åker till världens ände