När vintern kom till Knippla? Det var i måndags det. Och sen försvann den i tisdags. Men vi fick lite snö i alla fall och det är ju alltid härligt. Resten av veckan har varit novembergrå när det gäller vädret, men jag gillar det vädret. Också. Ja, det är sant. Och ja, ni vet ju vad de säger om att det inte finns, nåt dåligt väder … Därav min snajsiga jacka som jag numera lever i här ute på ön.
Men annars då, vad har hänt under veckan som har gått?
Hundlivet har bjudit på både härliga promenader och en liten Jackson som käkar penicillin efter infektion av nån jäkla taggbuske han har sprungit in i. Herregud, plockade gôrstora taggar ur nosen på honom! Han verkade helt obekymrad och finner sig finfint i både att bli sårtvättad och ögondroppar och penicillin-matad morgon middag kväll.
Jag fortsätter att skriva
På färjan, på väg till svärfars 85-årsfirande till exempel
Nanowrimo fortsätter och jag tar nästan varenda chans jag får till att skriva. Jag veeet att jag har sagt det förut, men jädrar i min lilla låda vad härligt det är när man har väckt lusten till lilv genom att göra något ofta. Funkar på skrivande. Funkar på träning. Myrstegsrevolutionen är super för att skapa goda vanor. Ja, och dåliga men de behöver vi kanske inte prata om här?
Men igår blev det inte jättemånga ord skrivna. Däremot pratade jag om skrivande hela dagen på Torslanda bokmässa, där jag var med min roman Mariannes mirakel och min bok för att skaffa goda vanor: GLAD FRi STARK.
Ha ha ha, ibland kan jag undra om jag håller på att bli en kuf härute på min ö, där jag strosar runt i illgula jackor och flanellpyamasbyxor eller sitter framför datorn och skriver och knappt pratar med en själ. Förutom mig själv och hundarna då, he he. Och sen när jag väl träffar folk kan jag liksom inte sluta prata. Särskilt inte om det är härliga samtal om ämnen som att må bra och att skriva romaner, som det var igår på bokmässan. Nästan som kosläpp …
Och rörelseglädjen, en never ending story
Varje söndag tränar vi tillsammans här på ön. Jag för och öborna följer och även om jag under veckan kör några pass på gymmet så är det här med utomhusträning ändå bästa grejen. Herregud vad gott det är att svettas igång kroppen ute.
Idag fick jag avhopp efter avhopp på grund av både sjukdomar och bortresta och allt möjligt, men jag tog med mig min högtalare och drog till parken. Om inte annat kunde jag ju träna själv? Men trenden håller i sig. Inte en enda gång på de nästan två och ett halvt år som jag har lett träning varje vecka här ute har jag behövt vara ensam. Jag menar en deltagare är ju väldigt mycket mer än ingen?
Jag är faktiskt skitglad över att träna andra. Och mig själv!
När vintern kom till Knippla blev den väldigt kortlivad. Än så länge. Jag hoppas på mer vinter! Och är rätt fascinerad märker jag när jag ser på det jag precis har skrivit att även en grå novembervecka innehåller mycket färg och att det är coolt att vara människa ändå. Kunna vara både den där kufen på ön, den frisläppta kon, instruktören och författaren. Och hon som plockar taggar ut hundnosar. Tänk vad vi kan allihop. Tänk vad vi är mycket. HEJA OSS!
Detta är ett inlägg i min bloggserie Veckans gott&blandat. Vill du andra inlägg om livet varje vecka, hittar du dem här.
Ses snart igen hoppas jag, tills dess: varma kramar
Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar