I morse hände det som jag har längtat efter i höll på att skriva år och dagar, men i alla fall i veckor och dagar: Jag skickade iväg mitt manus till förlag. Ja, det manus som jag var färdig med för länge, länge sen (känns det som i alla fall). Manuset jag redigerade innan värmeböljan, skickade till testläsare i slutet av sommaren, korrläste och skrev följebrev till för några veckor sedan. DÄR gick manuset iväg. Det manuset.
Nej, jag vet. Ingen direkt månlandning för mänskligheten, men ett stort jäkla kliv för den här människan. Jag vet upp i huvudet att chansen att ett (dröm-) förlag ska nappa är typ en på miljonen. Men hjärtat och själen har ingen aning om det. Det hoppas så det gör ont. Gott-ont, som en stretch av en träningsvärkande muskel ungefär. Ja, ni fattar.
Lever på hoppet
Jag vet inte om det är dåraktigt av mig att avslöja att jag verkligen har jobbat hårt med berättelsen. Vill inget förlag anta manuset är det kanske ett bevis på att jag är en usel författare och borde ägna all min tid och energi åt något helt annat? För att inte tala om vad folk runt omkring tänker om någon som tjôtar om sitt författarskap, trots att hon liksom inte kom till mer än två romaner (och elva andra publicerade alster). Man kan nog bryta ihop för mindre om man låter de tankarna sprida sig i systemet som är ens kreativitet. Ens hela jag?
Men det verkar ju onödigt att tänka de tankarna nu, när jag precis har skickat iväg det där feelgoodmanuset. Nu är tid att leva på på hoppet. Och att skriva nytt!
Ses snart igen, tills dess: länge leve hoppet!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar