Påminn mig om min förundran om jag någonsin släpper den. Om det kommer en dag då jag inte förundras över havet, utsikten och vinden. Över livet och över hela härligheten här på ön (du kan läsa om drömlivet på Knippla här. Påminn mig om det jag just nu överöser allt och alla med. Bilder på det vackra, ord om det fantastiska och leenden som visar vad jag känner. Blir jag blasé på det här, då … har jag tappat något. Och det vill jag inte. Verkligen inte. Att förundras är inte bara hälsosamt (det är inte skitsnack det där med att se det stora i det lilla och upptäcka guldkornen i vardagen), det är ju också alldeles … alldeles underbart!
och om påskbadet!
Påminn mig om min förundran
Ja, om jag skulle tappa känslan av magin i livet. Påminn mig! Även om livet just nu har stillnat och det är lättare att hitta till känslan av förundran just nu, så är jag också en sucker för stress och när det blir för mycket av den i livet är det lätt att sätta på sig (mig!) skygglapparna. Men, jag gör mitt bästa och tränar genom min skrivrutin på morgonen, min nästan dagliga tacksamhetsinventering och genom de lugna stunderna i naturen. Och nu har jag gjort en grej till: bett er om hjälp att påminna mig om jag glömmer av min förundran över havet, livet, utsikten och vindarna.
Hur är det för er, vad hittar ni för guldkorn som gör livet extra värt? Berätta gärna! Och klicka gärna i tummen längst ner i inlägget. Om ni gillar det alltså …
GLAD PÅSK även den här minst sagt annorlunda påsken. När jag skriver det här har det precis börjat regna och min man och jag är på väg att skåla med våra barn och föräldrar. En on line-skål. Också en grej att förundras över!
Ses snart igen, tills dess:
KRAM! På avstånd och med nytvättade händer
//M
Att samla stunder som dessa i skrift och/eller bild, och kunna gå tillbaka, det är ett sätt jag påminner mig själv om magin, om den nångång går mig förlorad. Vilket den gör, stundvis, men oftast korta korta stunder blott.
Håller med Helena, att samla i skrift och / eller bild för att gå tillbaka är ett bra sätt. Mitt bästa sätt är dock att ge mig ut igen, längs strandpromenaden som är fem minuter bort. Att plocka undan högarna så att friden jag känner i min alldeles egen lägenhet kan flytta in i min förundran igen.
Och tacksamhetsreflektionen du skriver om är också en bra ledstång för att hålla fast vid förundran och förmågan att känna att jo, världen är nog lite förtrollad iallafall…
Jag tror att det är det, känslan av förundran, som bär mig. Jag pratar om lekfullhet, nyfikenhet och det är en del av det där… att njuta av det som är, att se samma sak igen och väcka förundran… jag hoppas du har den kvar. Just nu, vid mitt skrivbord, se jag ett vitt moln som rör sig snabbt över den blå himlen och gåshuden är nära.