Så jävla jobbigt att komma ner efter att varit hög! Jag kom att tänka på det igår efter att jag hade hållit föreläsning om goda vanor (läs om Myrstegsrevolutionen här) och dessutom kört utomhusträning med samma härliga gäng (på stranden i Varberg! Lovely!) Jag var så fylld av lycka att jag inte kunde vara still, samtidigt som jag var helt slut på grund av att det trots superkul ändå kräver en del av mig att stå där och föreläsa.
Du har säkert varit där du också, i världens glädjerus. Du vet när en känner sig oövervinnerlig och rockstjärne-underbar och varenda energihöjande hormon som finns dansar rave i dig. Jag älskar den känslan! Alltså, vem vill inte vara oövervinnerlig och rockstjärna på en och samma gång?
Egentligen skulle jag vilja vara hög på det här viset hela tiden, men jag vet ju hur ohälsosamt det är att utsätta mig själv för ett ständigt stresspåslag som det här glädjeruset innebär. Been there och done that utmattningsdepression med allt vad det innebär. Och jag ska inte tillbaka dit, absolut inte. Jag vet hur viktigt det är med återhämtning. Med pauser. Vila. Herregud, det är ju mitt jobb att veta det! Men ändå … det är inte lika kuuul (*säger hon gnälligt).
Vältränad på att tända till
Grejen med att tända till, ladda upp och tagga behärskar jag så väl. Jag har nämligen tränat länge på det här. Och ofta! Vem av oss har inte det egentligen? Det ingår på något sätt i vår kultur och normerna där jag har befunnit mig har verkligen varit att komma igen, kämpa, prestera. Att vila utan att ha gjort något ”vettigt” har varit ungefär lika syndigt som lättjan för en katolsk präst på 1000-talet. En välfylld filofax (långt före bulletjournaling det här – vem hade tid att rita och greja liksom?!) har varit eftersträvansvärt och under de åren då jag utvecklade och förfinade min talang för att tända till och nå rockstjärne-feeling var nog inte ordet ställtid ens uppfunnet. Men ändå …
Så jävla jobbigt att komma ner
De flesta jag träffar, både de hälsoentreprenörer jag jobbar med och alla kloka kvinnor som anlitar mig för att de vill befästa goda vanor, tycker att det är svårt att komma ner efter att ha kört på. Att landa. Att känna sig värdefull, trots noll action. Att se sin egen betydelse när en inte glänser och drar strålkastarna till sig. Vad tycker du?
Både mina kunder och jag har en känsla av tomhet efter ett lyckohormons-rus om vi inte tar hand om oss efteråt. Därför lägger jag mycket vikt på att träna mjuklandning, så att tomheten fylls av meningsfullhet, tacksamhet och acceptans. Då blir det inte så jävla jobbigt att göra något så livsviktig som att komma ner, utan istället efterlängtat.
Så här tränar jag mjuklandning
Jag tränar på att ta mig ner på lite olika sätt, men för det allra mesta handlar det om att sänka farten, att andas och om natur. Och att vara i kontakt med andra! Bli sedd. Våga bli sedd även när jag inte är på topp kräver också sin träning, men den träning är så värdefull när läget är skarpt!
Ibland är jag så uppe i varv att jag inte kan sätta mig ner pladask och meditera (vad meditation innebär återkommer vi till, men att andas fokuserat är en bra ingång), då sänker jag farten på mina steg. Tar in myrstegen även här alltså!
Jag går långsamt. Andas. Känner hur den nyss så euforiska glädjen sprids som ett lugn inom mig. Efter en stund sätter jag mig ner. Och naturen är tamejtusan den bästa mjuklandnings-kryddan. Havet. Skogen. Och allt däremellan …
När jag tänker för mycket och känner för lite mjuklandar jag genom att till exempel passa på (ändå lite effektiv liksom …) att gräva i rabatten (utan press!), handdiska eller sticka. Utan att det kräver någon direkt tankeverksamhet, ser jag till att händerna är sysselsatta. Det underlättar! Och jag andas medvetet. Stort. Lugnt.
För att landa mjukt sätter jag aldrig någonsin in lurar i öronen med pod eller bok. Att komma ner mjukt innebär att jag måste hitta mig själv, låta tankar och känslor landa innan jag fyller på med nya inputs. Slarvar jag med det landar jag inte mjukt och då är den tomma rastlösheten ganska snabbt tillbaka och det blir så jävla jobbigt att komma ner därifrån. Igen!
Alla sätt är bra?
Ja, alla sätt som ger ett bra resultat är ju rätt. Det här är mina metoder. Det finns vetenskapliga bevis för allt det där med andning, handarbete och natur och jag kan bara bekräfta att de stämmer! Men när jag började att träna medvetet på att hitta lugnet i mig trodde jag att det gick att vara lite halvdan. Att jag ändå kunde lyssna på den där podden jag ville höra, vad kunde det spela för roll så länge jag var i stillhet? Helt ärligt: skillnaden är enorm! Landningen blir mjukare när jag vågar vara bara med mig själv.
Träning pågår. Hela tiden …
Ja, träningen på att komma ner på mjukt och snyggt pågår. Hela tiden. Det fina med att fortsätta träna även de dagar då jag inte har nått rockstjärnefeeling är att när jag är där i skarpt läge igen: rusig och lycklig – då sitter metoden sonen smäck och matchen blir ingen tuff match. Den blir en väldigt skön stund som ger livet ännu mera liv och det är inte så jävla jobbigt att komma ner alls!
Upp och ner!
Upp och ner och upp igen. Och ner igen. Och så fortsätter det. Eftersom jag är så himla sugen på uppåtgåendet som att föreläsa, coacha, instruera och leda kurser innebär, är det en himla tur att jag tack vare träning numera är sugen även på landningarna.
Hur är det med dig? Upp? Ner? Eller både och?
PS.
Vill du veta mer om vad jag gör för mina kunder? Kolla in Extended Freedom Academy (du som är hälsoentreprenör) och Tjejgänget 2.1 (du som är en klok kvinna)
Du som bara vill fortsätta få bloggens uppdateringar, du vet väl att du kan följa mig på bloglovin´ också?
Ses snart igen!
Tills dess:
heja heja dig!
//M
Christine Lehtinen says
Superbra att du är medveten om vad du behöver för att hämta hem kroppen och sinnet. <3 Underbart inlägg som jag blev väldigt inspirerad av!
Malin Lundskog says
Ja, det gör verkligen skillnad att veta. Tack för att du ser det. Och för att du tar emot och blir inspirerad. Känns fint!
Heja dig!
//M
Nån som jag says
För mig är största lyckan i lugnet efter ”stormen”. Men inte för länge! ? Lagom är inte trist, det är bra.
Malin Lundskog says
Lagom är jättebra! hur gör du för att hitta ditt lagom lugn efter stormen?
Heja på!
//M
Annika Andebark says
Det här inlägget behöver jag läsa ofta!
Har också superlätt att gå upp i varv – och risken är att det bara axar…
Trädgård, cykling, yoga och promenader är nog mina bästa knep. Men … jag inser att jag har mycket kvar att lära. Hade ett nytt misslyckande i förra veckan…
Malin Lundskog says
Du får läsa det ofta. hur ofta du vill! Jag kom på en viktig viktig punkt som jag gör som jag glömde skriva upp – ska nog lägga till den: att hänga med dem som också är medvetna om sina mönster och vill utvecklas. Sååå viktigt för mig! Att få stöttning och pepp. Och förståelse!
Vi lär oss hela tiden – inget projekt som någonsin blir färdigt det här, utan en livslång process. Och misslyckande vet jag inget om (det bestämmer bara du om det är) – däremot vet jag massor om att testa igen, lära mig av det jag har gjort osv …
HEJA DIG ANNIKA!
Kram M
Helena Roth says
Upp. Och ner.
Livet. I ett nötskal.
Idag hos min kollega Pernilla Tillander i LikeABoss-huset i Helsingborg läste jag på hennes whiteboard: Ivrig? Pausa ändå!
Tänker det passar väl in i detta inlägg. 🙂
Malin Lundskog says
Passar VÄLDIGT bra in här! Tack!
HEJA DIG!
//M