sluta knô

När elden slocknar, du vet den där elden som brann när du bestämde dig för att träna regelbundet, börja springa, sluta äta godis, sluta röka, börja cykla till jobbet, vara snäll mot alla, skratta massor, slå världsrekord i plankan, meditera, jobba mindre. Och så vidare.

När den elden slocknar (jag säger inte om, jag säger när. Ledsen, men jag vet att du nån gång har bestämt dig för nåt och sen inte genomfört det. Nån gång. Precis som jag.) och du inte riktig tror att du ska fixa det du brann för. När det kanske ändå glöder lite. För du vill. Ju. Egentligen. Om inte bara… det fanns annat som lockade. Om inte "alla" andra…

Vilket skitsnack egentligen. Visst är det jobbigt, att härda ut, att ta sig igenom alla de där jobbiga dagarna när du inte alls vill träna, när du känner mer för att gråta än att skratta, när godis är det enda du vill môla i dig och när ingen annan längre orkar hänga med. När det börjar bli ensamt.

Det är då det gäller. Det är då den kommer; skillnaden som gör skillnaden. Om du håller den glöden vid liv, lika tålamodsprövande som att hålla sig tills glöden på grillen är perfekt och gör skillanden på goaste grillmaten och grillmaten, om du härdar ut i ensamheten och ser dina framsteg. De framstegen som de som brann och sen slocknade inte kommer att uppleva. De som struntade i den perfekta glöden. Glöden som är skillanden som gör skillnaden. 

Jo, det är ett ensamt jobb. Det kräver sin kvinna. Eller man. Men ärligt talat: visst är det skönt att slippa knô? 

Struntar i alla slocknade eldar idag, tar tag i glöden och håller drömmen vid liv. Ibland måste stark vara ensam… Eller hitta de som är villiga att göra det där extra jobbet för att nå sina mål. Jag har hittat en sån. Drar iväg till henne nu. Malin O, här kommer jag! 

Malin L