författarsamtal

Skärgårdens bokmässa på Styrsö 2025

Vad kul det ska bli att delta på Skärgårdens bokmässa på Styrsö den 16 november klockan 13-17. Det var himla mysigt förra året (läs om bokmässan på Donsö här). I år ser jag extra mycket fram emot att ta mig till Göteborgs södra skärgård, härifrån norra delen: tillsammans med Anna-Carin Svanå står jag för en av tre programpunkter under mässan. Vi ska prata om systrar, mödrar, döttrar och vad som händer när tystnaden blir för högljudd. Ja, ni fattar ju: sitter som en smäck för romanerna både Mariannes mirakel och Ett oönskat arv.

Och så här presenteras jag av bokmässan:

”Malin Lundskog skriver relationsromaner i humoristisk feelgood-anda som utspelar sig i Göteborg och Göteborgs skärgård. Hon driver poddarna Ordet är mitt och Skriverier med Malin och Cilla. I både poddar och böcker visar Malin på snabbtänkthet och humor. Hon väjer aldrig för svåra frågor eller stora känslor.” Hur fint??? Som jag hoppas att jag lever upp till det här.

Ja, och så hoppas jag att vi ses på Styrsö förstås! Tipsa gärna nära och kära i krokarna – vill ni läsa mer om vilka de andra författarna är hittar ni mer om Skärgårdens bokmässa på Styrsö här: Skärgårdens bokmässa 2025 Ses vi inte där finns jag på Torslanda bokmässa dagen innan, den femtonde november 2025, som ni kan läsa mer om här.

Kram o hej o heja!
Malin Lundskog

Torslanda bokmässa 2025

Det var några år sedan sist, men nu är det dags igen. För Torslanda bokmässa. Lördagen den 15 november kl 11-16 hittar ni mig och flera andra författare på Kulturhuset Vinget i Amhult, Torslanda. EN stund efter Glenn Hysén och Ann-sofie Hermansson har jag en kvart på scen. 13.45-14.00 pratar jag om … vet inte än, men det kommer att ha något med författarskap att göra. Om att skriva. Om passion och drömmar. Kanske om mod. Och om mina romaner förstås. Har ni någon infallsvinkel kring författarskap som ni tycke där spännande är jag bara en kommentar bort.

Här hittar ni mer om bokmässan och övriga författare: Torslanda bokmässa 2025 Hoppas att vi ses där och då! Eller kanske på Skärgårdens bokmässa, där jag är den 16/11 (läs mer om skärgårdens bokmässa här).

Kram o hej o heja!
Malin Lundskog

Är det galenskap jag håller på med?

I morse ringde klockan 04.00. Larmet var ställt även 04.05 och 04.10, men det behövdes inte. Jag vet inte hur det är med er, men när jag vet att jag ska upp långt före tuppen sover jag knappt. Förmodligen är jag orolig för att inte vakna. Visst är det knäppt? Hur som helst: när jag väl var uppe drack jag kaffe, skrev mina morgonsidor (mer om dem här) och åkte därefter ner till färjan i ösregn och en föraning av stormen Amy för att åka till Skövde och bokmässan där. Ja, det här får mig att fundera. Är det galenskap jag håller på med?

Galet eller ej: mellanlandade hos Jessika (ni vet Devert, som jag har podden Ordet är mitt tillsammans med) och så körde vi vidare tillsammans. Även om vädret nog satte stopp för många av de som annars hade kommit till bokmässan, så var det en bra dag. Vi sålde böcker, pratade med författarkollegor och bokintresserade och gjorde miniintervjuer för podden.

är det galenskap jag håller på med, malin lundskog, sköb´vde bokmässa, podden ordet är mitt, jessika devert — ser till och med galen ut?

Panelsamtal om det som döljer sig under ytan …

Ja, jag deltog också i panelsamtal under rubriken ”Att skriva om det som döljer sig under ytan”. Spännande ju! Berättade bland annat om den enda sexscenen jag har skrivit och vad som var jobbigast med det … Scenen finns i novellsamlingen De sju dödssynderna som ni kan lyssna på i ljudbokstjänsterna (till exempel här på Storytel), Ja, vi pratade också om att sopa saker under mattan, som är temat i Mariannes mirakel, min debutroman. Och om arvssynd, som jag tar upp i Ett oönskat arv. Spännande samtal med Charlotta Lagerberg, Christer Johansson och Inger Granberg, författare som till skillnad från mig har valt att skriva om sig själva i skönlitterär form.

är det galenskap, skövde bokmässa, panelsamtal

Och en runstreak på det?

Men det var inte slut med galenskaperna där. Jessika körde oss hem i den nu avtagande vinden och när jag väl var hemma på ön igen hade jag ju en sak kvar att göra, efter att ha varit vaken i alldeles för många timmar med alldeles för lite vätska och energi i kroppen: min runstreak. Drog med mig Brorsan ut och sprang i sakta mak exakt till minimigränsen av Sandras och min dagliga sträcka. 1,5 kilometer. Ville inte. Sprang. Ångrar mig inte en enda sekund. Men nu är det godnatt!

Ses snart igen, tills dess: heja galenskapen?
Kram Malin Lundskog

Töser ville jag inte ha

Töser ville jag inte ha är titeln på en bok om bohuskustens fruntimmer. Om deras tuffa liv genom åren. Om att de kunde få tio barn varav några dog och var de överlevande barnen flickor blev de pigor. Alldeles för tidigt. Jag träffade Ingalill Andreasson förra sommaren och köpte boken av henne. Har läst delar av den och förundrats. Förfasats. Och blivit än mer tacksam över att jag lever här just nu. Vilket jävla slitliv rent ut sagt!

Författarsamtal och ostbricka

Hur som helst, så kom Ingalill till knippla idag och pratade om sin bok. Jag tog med mig mamma till Börjes bo, en sjöbod ute på piren. Där käkade vi ostbricka, tog en öl och lyssnade på Ingalills inlevelsefulla berättelse om hur det var. Förr. Och att man inte ville ha töser, för de skickades iväg i pigtjänst alltför tidigt. Ja, och så sjöng Ingalill tillsammans med sin moster, sin kusin (min granne Ingrid) och Börje, vars boa vi var i, själv.

ostbricka, börjes bo, författarsamtal, töser ville jag inte ha — söndagsmys, som vi väl kallar det?

Så himla mysigt att sitta i boa (jo, men jag kan väl få låtsas att jag är öbo på riktigt och uttala bod som de infödda gör …) och lyssna på hur det var förr längs kusten. Och att sitta bland dem som både minns och är släkt med de som var med då. När det var slitsamt på riktigt.

Ingalill signerar (och den uppmärksamma förstår att detta är boa där man gillar bra musik …)

töser ville jag inte ha, knippla, sjöbod, börjes bo

Och jamenvisst, ni som hänger med i podden Skriverier med Malin och Cilla kanske minns att jag har sagt att jag vill skriva en historisk roman. Nu är jag ännu mer sugen. Och jag vet inte om det är åldern eller ön, men så kul jag tycker att det är att lära mig om hur det var förr.
Förstå samband. Och inse hur jäkla bra jag har det.

Vi ses snart igen och tills dess: heja alla som har gått före och gjort vårt liv i dag så bekvämt.

Kram Malin Lundskog

Vi skrev kvinnohistoria i Lund

Eller nåt ditåt i alla fall. För på bokmässan i Lund igår hade vi ett så fint samtal på scen, Annika Andebark, Kathinka Lindhe och jag. Och i och med det samtalet skrev vi Kvinnohistoria. För vet ni vad vi pratade om, förutom våra böcker och vårt författarskap? Nej, hur ska ni veta det om ni inte var där … Jo, Annika berätta om filmatiseringen av hennes roman Oväsen i Älvdalen. Den filmen kommer att bli en del av stiftelsen Kvinnohistoriers, där jag är styrelseledamot som jag har berättat om här, filmfond och den handlar om häxprocesserna i Älvdalen. Nu snackar vi kvinnohistoria!

författarsamtal på bokmässan i Lund, Annika Andebark, Malin Lundskog, Kathinka Linde, vi skrev kvinnohistoria — Kathinka sjunger om Sixten Sparre.
Vacker var han, utav börd …
Bild lånad av Kathinka Lindhe

vi skrev kvinnohistoria i Lund, bokmässa, författare, Malin Lundskog — jag, tillsammans med Kathinka Lindhe och Annika Andebark efter vårt scensamtal
bild lånad av Annika Andebark

Bokmässan i Lund och andra bokmässor

Annars då? Jo, det är som det är med bokmässor. Många goa snack med härliga människor. Människor som läser massor (men har alldeles för många böcker hemma i bokhyllan), människor som skriver och vill ha tips, människor som söker sällskap, andra utställare (som också är människor) och människor som kommer för att de vet att jag är där. Det där sista är så stort så jag spricker av stolthet varenda gång jag hör det. Alltså. Wow!

Malin Lundskog, bokmässan i Lund — en dramaten fylld med böcker …

Men innan alla människorna kommer släpar och drar jag på mina böcker, kollar en extra gång att swishkoden funkar (nej, skojar. Jag glömmer oftast det, men tror att det är en bra grej att göra), ställer upp böckerna så attraktivt jag kan på mitt bokbord, pyntar och dekorerar så att alla mäss-besökare ska vilja komma till just mitt bord. Och när de väl har kommit fram till bordet ska de bli lockade att köpa min bok. Eller lyssna på den. Ja, och så brukar jag hinna med att sätta på mig läppstiftet innan allt kör igång.

Mariannes mirakel, vi skrev kvinnohistoria, roman, bokmässan i Lund — mina fina böcker (foto: Annika Andebark)

Malin Lundskog, bokmässan i Lund, vi skrev kvinnohistoria — hon bara förbereder sig, reder sig, reder sig …

Malin Lundskog, Mariannes mirakel, bokmässan i Lund — läppstift på!

vi skrev kvinnohistoria, bokmässan i Lund, Malin Lundskog, författare, Mariannes mirakel — om jag gillar det här? Gissa tre gånger …

Och efter några timmar med allt det där härliga är det dags att plocka ner allt igen. Släpa och dra böckerna (i väskor/rullvagnar som väger lite mindre) och ta sig hem igen. Skrivsugen som sjutton. Ja, så var det i alla fall för mig idag. För skriver jag mer kommer jag ha ännu mer att prata med alla härliga människor om nästa gång och bara det är värt alla timmar bakom tangenterna.

Tänk att få sin bok filmatiserad

Jag är så imponerad av Annika och hennes hängivna arbete för att göra film av boken. Jag trodde att processen med att få en bok utgiven var tuff. Men det är en viskning i jämförelse med att göra film … Men wow för att få sin bok filmatiserad. Vilken dröm! Även om ”få” alltså inte är det samma som att det serveras på silverfat utan någon som helst ansträngning. Men är det inte så med alla framgångar? Det ligger mycket arbete bakom dem. Och är det inte så med allt vi gör? Vi skriver historia i det lilla …

Malin Lundskog, författare, bokmässan i Lund — och säsongens första lussekatt fick jag i mig under dagen.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla som skriver historia.
Kram Malin Lundskog

Behöver vi prata om allt?

Även om det ser ut som en enkel ja- och nejfråga vid en första anblick, så är den större än så. Behöver vi prata om allt? Ja. Och nej. Eller? Det här diskuterade vi i Mariannes mirakulösa bokklubb igår. Vilket samtal alltså. Snacka snillen spekulerar. Snillen med varma hjärtan och öppna sinnen.

Anledningen till att vi började prata om det är för att vi pratade om skillnaden mellan generationer och att vi pratar mer öppet nu om sådant man kanske dolde förr. Kommer våra barn och deras barn och deras barn osv prata ännu mer, eller går det till en viss gräns? Och kan det vara så att man helt enkelt inte hade tid att prata om sådant som vi anser viktigt att prata om förr? Hade de nog med att överleva? Och är i så fall samtalen också en klassfråga och inte enbart en generationsfråga?

behöver vi prata om allt, mariannes mirakel, bokklubb, reflektion, författare Malin Lundskog — Stängde igen min roman efter bokklubben igår.
Om jag längtar till måndag? You bet!

Jag känner mig inte ensam, sa hon och min mission som författare är gjord

I romanen Mariannes mirakel är mamma Marianne (40-talist) mån om att sopa pinsamheter under mattan. Hon påverkar sina döttrar (huvudkaraktärerna i boken) och de vågar inte prata med henne. Tystnaden gör dem ensamma. Och just att inte känna sig ensam, tror jag är en av de stora vinningarna med att prata. Även om jag inte vet om man måste prata om allt. Eller måste? Klart att vi inte måste. Men behöver vi?

Jag tror att samtal kan ge en tröst. Göra att vi inser att vi inte är ensamma, även om det ibland känns så. Precis som böcker kan göra, för vet ni vad? Jo, en av bokklubbsmedlemmarna uttryckte det så fint igår när hon sa att sedan hon har läst om Helén känner hon att hon kan luta sig mot henne och känna att hon inte är ensam. Hur fint är inte det? Min mission som författare är gjord. Tänk att mitt hittepå kan ge trygghet. Eller tröst? Eller vad jag nu ska kalla det. Men ni fattar?

Och vi är ju aldrig ensamma. Det är alltid någon annan som har varit med om samma sak. Känt samma känsla.

Att min roman kan vara en del i att känna sig mindre ensam är stort. Megastort. Nej, vi kanske inte behöver prata om allt. Ibland räcker en god bok? Även om vi människor är bäst!

Ses snart igen. Tills dess: HEJA HEJA samtalen.
Kram Malin Lundskog