författarskap

Vi firar ljudboksrelease i senaste poddavsnittet

Vi firar ljudboksrelease i det fyrtioåttonde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla. Hurra för Cilla som har kommit ut med både ljudbok och e-bok av sin Ur skogens djup i veckan, eller hur?

vi firar ljudboksrelease, författare, podcast, skriverier med malin och cilla

Numera spelar vi ju in våra avsnitt av podden i en livesändning på Instagram (så kul) och där slog vi på stort. Cilla skålade i c-vitamin, som jag tyckte såg ut som ett urinprov. Jag valde vatten, som Cilla tyckte att jag skulle låtsas var ren sprit. Men allt det där är en stor parentes, eftersom huvudtemat för dagen var Cillas release. Så kul att jag får vara med i firandet!

I den här episoden pratar vi också om att jag var redo att sluta skriva efter ett lektörsutlåtande, som ni kan läsa mer om här. Jag berättar om att jag nu hämtar kraft och mängder med lärdomar från den bedömningen istället. Jo, det är alldeles för kul att skriva för att jag ska sluta med det just nu.

Språkfrågan

Vi har ju några fasta punkter i vår podd och en av dem är Fan det glömde jag. Den använder vi om vi kommer på något när mikrofonerna är avstängda, som skulle passa i förra avsnittet. Därefter har vi Språkfrågan där vi diskuterar både våra egna och er lyssnares frågor om något språkrelaterat. I det här avsnittet frågar Cilla vad vi tycker om upprepningar och vi är överens om att vi inte gillar dem. Men vi är också helt eniga i att vi själva förmodligen skriver samma ord om och om igen. Gissa om jag skrattade när jag satte mig för att redigera efter vår poddinspelning.

Boktipsen

Vi lämnar boktips från något vi nyss har läst eller lyssnat på (gäller kanske snarare mig, som lyssnar massor på ljudböcker) och jag tipsar om Alex Schulmans Malma station. Boken är en ganska lågmäld, långsam (på ett bra sätt) och samtidigt brännande berättelse om hur utlämnade barn är åt oss vuxna och våra idéer. Och vet ni, en gång i tiden tyckte jag att Alex Schulman var en fjant men jag tar tillbaka det. Han skriver mästerligt och jag pratar om poetiskt språk i podden. Visst är det skönt att man kan ändra sig? Om det är Alex eller jag som har ändrat sig, det spelar kanske ingen roll …

Cilla tipsar om den omstörtade spänningsromanen Arvet efter oss av Erik Lewin som tar upp klimatet och hur långt aktivister kan vara beredda att gå för att få ut sitt budskap.

Vill ni lyssna direkt på när vi firar ljudboksrelease, kan ni göra det här:

Sweet Caroline, en härlig låt att fira med.

Hoppas att ni lyssnar och tycker om det vi gör. Våra avsnitt finns i alla vanliga podd-appar och dessutom uppdaterar jag bloggen med dem. Läs gärna om våra tidigare avsnitt här.

Mariannes mirakel hittade hem till Hovås igen

Mariannes mirakel hittade hem till Hovås när Hovås Kallbadhus bjöd in till kulturlördag. En helt fenomenalt härlig lördag blev det. Tänk er själva en kombo av härliga människor, gott tilltugg, galet bra musikunderhållning, vernissage med strålande konst och samtal om böcker och författarskap. Ja, och hav och solsken på det som pricken över i:et. Ni fattar va?

Mariannes mirakel hittade hem, författarsamtal, hovås kallbadhus, Malin Lundskog, kulturlördag — utsikt från Hovås kallbadhus under kulturlördagen

Området där kallbadhuset ligger är precis där Mariannes mirakel utspelar sig och de tre huvudkaraktärerna bor i närheten. Ja, man ser till och med taket till Mariannes hus därifrån och av alla som kom på kulturlördagen var det många som gissade vilket hus det var i verkligheten.

Mariannes mirakel hittade hem, författarsamtal, kulturlördag, Hovås kallbadhus, Malin Lundskog — utsikten karaktärerna i min roman mariannes mirakel ser ut över från sina hem

Jag tycker själv att det är kul att läsa böcker som utspelar sig på platser man känner igen och det märktes att att fler tycker så. Man vill ju liksom snoka runt och se om det verkligen stämmer. Eller är det bara jag?

Olika författare gör på olika sätt här, men jag har hittat på huset. Lovar. Området finns (obviously), men husen jag beskriver finns inte i verkligheten. Inte karaktärerna heller, för det var de också en del roliga diskussioner runt.

Tillsammans är bästa grejen

Att skapa tillfällen för att mötas tillsammans med andra är en finfin grej med att vara människa tycker jag. Och det behöver inte vara svårare än några mail, några telefonsamtal och sen. Voilà!

Jag är så tacksam över att Lotta och Camilla på Hovås kallbadhus fixade den här kulturlördagen och jag hoppas att den gav dem lika mycket som den gav mig. Jag fick inte bara träffa dem och andra fina personer, en av mina allra bästa var på plats också och det värmer extra mycket. Dessutom sålde jag riktigt bra och det är verkligen en extra krydda på författarmoset. Det har hänt att jag har kommit hem från mässor eller andra happenings och med endast två böcker färre i bagaget.

kulturlördag, Hovås kallbadhus, tillsammans, event, författarsamtal — Ylva olsson, till vänster och Lotta Davisson, till höger

Variation är bäst?

Ni som känner mig sen tidigare vet att jag tycker om att prata, både om böcker och annat. Ibland tror jag att jag till och med tycker lite för mycket om att prata med människor om mitt skrivande. Jag tycker att det är så kul att jag undrar om det egentligen är prata jag ska göra. Inte skriva. Men, så sätter jag mig vid datorn och hittar på berättelser och inser att det är nog den där kombinationen och variationen som är bäst. Jag älskar ju att skriva också och ska någon orka fortsätta lyssna på mig, är det kanske bäst att jag ser till att bli klar med någon av mina andra romaner. Marianne och hennes döttrar och deras relation kanske blir uttjatat i längden?

Hur det går med mina pågående manus berättar jag regelbundet, både här på bloggen och i podden Skriverier med Malin och Cilla, som ni bland annat hittar här:

Författarsamtal med Ditti Arvidsson
rösterna!!! Ylvas dotter och hennes kusin (förlåt för dåligt minne med namn)
plockmaten
Mariannes mirakel minglar
skrytskylt på mitt bokbord

Vad säger ni om kombon böcker, konst och musik tillsammans med god mat och dryck? När Mariannes mirakel hittade hem fick vi allt det där, plus havsutsikt och sol då. Mera sånt i livet säger jag och hoppas att vi ses på nåt kul event framöver.

Tills dess skickar jag massa varma kramar och fortsätter att skriva.
Ses snart!
Malin Lundskog

Vad är det som får mig att inte ge upp?

Jag tror att det är skrivarglädjen som får mig att inte ge upp. Jag menar, jag skriver på tre manus samtidigt. Ett har gått iväg till lektör för andra gången och kanske kanske är det snart i sådant skick att det går att skicka iväg till förlag. Ett halvfärdigt har gått iväg till redaktör på förlag och kanske kanske blir det ett ja till utgivning för det. Men det kan lika gärna bli ett nej, jag har ingen aning.

Och så det tredje manuset, som jag precis har plockat upp igen för första gången sedan november (kommer ni ihåg när jag vann Nanowrimo? Det är det manuset.). Den berättelsen är jag klar med ungefär tre fjärdedelar och som jag vurmar för karaktärerna här. Vill så gärna hitta ett sätt att få dem att leva lyckliga i alla sina dagar, typ. Och sedan ska det också manglas igenom hos mig, hos testläsare, hos lektörer och förhoppningsvis redaktörer och förlag och sen. Kanske. Er. Ni som läser.

Men det där vet jag ju inte. Jag kan bara fortsätta göra allt jag kan för att mina berättelser ska bli så läsbara som möjligt. Så utgivningsbara som möjligt. Tror inte att det finns något annat knep?

Skrivarglädjen får mig att inte ge upp

Jag vaknade i morse med både en vilja att skriva klart och känslan av att trampa runt i kvicksand. Vad fan håller jag på med egentligen? Skriver och skriver och skriver, redigerar och korrigerar och raderar. Ändrar. Flyttar. Förbättrar.

Och vet ni. Mitt i kvicksanden och funderingarna på vad det egentligen är jag gör, så kom den. Stoltheten. Och styrkan. Och viljan att berätta. Herregud, jag gör ju faktiskt det jag kan för att följa drömmen om ett växande författarskap. Jag tar min passion för att berätta historier på allvar, jag prioriterar mitt skrivande och jag njuter av resan. Skrivarglädjen! Det är nog den som får mig att inte ge upp.

Jag kan styra över min prestation, men aldrig resultatet

Det som får mig att inte ge upp är nog just det. Att jag har så jäkla kul! Både när jag hittar på historier och karaktärer, när jag pratar om mitt skrivande i podden Skriverier med Malin och Cilla, när jag pratar med er som har läst min debutroman Mariannes mirakel och vill läsa mer och när jag diskuterar skrivande med andra författare. Det är passionen och njutet som gör att jag inte slutar. Känslan av att resultatet kanske inte är direkt skitsamma, men det är underordnat hur kul jag har längs vägen. Och! Att det inte finns någon ände på hur mycket jag tror att jag kan utvecklas som författare.

Då gör det inget att jag åker runt på bokmässor och festivaler utan att sälja mer än en handfull böcker (jo, sanning! Det händer). Att jag skriver på, utan att ha ett förlag i ryggen som väntar på leverans. Självklart hade jag önskat att sälja mig till topplistorna och ha förlagskontrakt, men … just nu är det inte bättre än så här. Men vet ni vad? Det är skitbra! Och lärorikt! Efter samtal med författarkollegor, vet jag att jag är långt, långt, långt ifrån ensam. Det är inte ni heller på era resor vad de än innehåller och vart ni än är på väg, just saying!

Oj, vad det kändes fint att jag fick påminna mig själv om det här idag. Jag kan aldrig styra över resultatet, däremot över min insats och min prestation. Rätt go känsla att inse det, eller vad säger ni?

skrivarglädjen får mig att inte ge upp, Malin Lundskog, författare — ut i vinden och reflektera är bra grejer!

Ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Ett poddavsnitt fullt av bok & poddfestivalen

Ett poddavsnitt fullt av bok & poddfestivalen som Cilla och jag var på i lördags. Avsnittet är inte likt något annat vi har gjort. Jag tror inte att det är likt något poddavsnitt vi någonsin kommer att göra heller.

I det fyrtiosjätte avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla glömmer vi att säga tack och hejdå, vi låter proffsen sköta boktipsen och vi har inte ens en sekund av vår ständiga programpunkt ´fan det glömde jag´ med. Vi har inte ens ett tema! Men vi har kul och ni får höra Lisa Tilling intervjua oss om vårt skrivande och våra böcker. Hoppas att ni gillar tidernas kortaste episod av vår podcast om skrivande.

Cilla berättar också om vårt första möte och jag undrar ärligt talat om hon ens hade en chans att undvika det mötet, ha ha ha. Och jag sjunger för Cilla. Oh Cecilia, You´re breaking my heart …

Vill ni lyssna på avsnittet gör ni det här nedan eller i er vanliga poddapp.

här kan ni lyssna direkt på avsnittet

Det här är alltså ett poddavsnitt fullt av bok & poddfestivalen. Förra episoden var full av tips på hur vi gör när vi skriver en bok. Vill ni läsa om det och våra tidigare poddavsnitt hittar ni dem här.

Ses snart igen, väl? Tills dess: HEJA HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Hur man börjar skriva en bok pratar vi om i podden

Hur man börjar skriva en bok finns det kanske lika många svar på som det finns författare. Men vi fick frågan till podden Skriverier med Malin och Cilla och vi är inte dom som är dom … Klart vi försöker svara på frågorna vi får, vi lär oss lika mycket om vår egen skriv-process som ni när vi får frågor. Så tackar för möjligheten till utveckling, allihop!

hur man börjar skriva en bok, skriverier med Malin och Cilla, podcast, författare, Malin Lundskog, Cecilia Andersson — Oh Carol!
Har ni svar på vår fråga om varför det står Soraya i texten? Hör av er

Det fyrtiofemte avsnittet av vår podcast är alltså ett frågeavsnitt och frågorna vi besvarar handlar om hur man börjar och hur man strukturerar sitt skrivande. Och även om jag skriver ´man´så handlar svaren om hur vi gör. Det finns inte en one solution fits-all, jag tror verkligen inte det. Det pratar vi också om i podden, vikten av att lita på sig själv. Och våga skriva. Strunta i slutresultatet, ha kul längs vägen och vara nyfiken på sin berättelse.

Hur börjar man skriva en bok?

Behöver jag skriva att det beror på … vem du är, vad du vill och vad du behöver. Det korta svaret är kör och gör i små steg. Det har jag skrivit om här förut och Cilla tyckte att den sammanfattningen var så bra att hon vill trycka upp det på vykort. Vad tro ni om det?

Vi tror också att man behöver en idé eller tema som man är nyfiken på och vill veta mer om. Eller en karaktär som är så spännande att man inte kan låta den vara. Ja, vi tror att det handlar om att känna ett sug för någonting. Ett sug som kommer och går under skrivandet, men som i alla fall är bra att ha i början. Och sen? Kör och gör ba´!

Hur strukturerar man sin berättelse?

Den här frågan är ju också himla spännande, precis som de andra. Och har nog lika många svar som det finns författare. Men våra svar går i stor utsträckning ut på att vi gör en grov skiss, jag gör en extrem grov skiss, på var vi är och vart vi är på väg. Det finns författare som har slutklämmen klar för sig, det har inte jag. Däremot har jag någon slags början och en diffus önskan om vart det ska barka hän, men vet att det kan ändras många gånger om under skrivandets gång.

Jag gör någon form av dramaturgisk kurva (den kan vi återkomma till senare) där jag vet att det behöver finns några vändpunkter som ställer till det för min huvudkaraktär. Med jämna mellanrum i ett manus behöver det hända grejer som gör att planer går i stöpet, vänner blir ovänner och något oväntat sker. Jag vet inte från början vad det är som ska hända utan litar på att sålänge jag vet att det ska hända något så kommer jag att styra berättelsen mot något sådant. Jo, sa ju att det är spännande att skriva skönlitterärt, he he.

Det kort svaret på frågan om hur man strukturerar sin berättelse är: Man gör som man vill. Hjälpsamt va?

Hur gör man för att hålla tråden?

Ja, här frågan jag mig till och med i podden hur man gör för att hålla den där röda jävla tråden. Oj, vad jag tycker att det är enkelt att dra igång med trådar i alla möjliga färger, men strukturen hjälper här. Ett synopsis som är så detaljerat eller grovt som man behöver, så frågan hänger väldigt väl ihop med förra frågan.

Lyssna, så får ni höra hur vi gör med alla trådar.

Hur skapas karaktärer?

Sista frågan i det här avsnittet av Skriverier med Malin och Cilla blev hur vi skapar karaktärer. Var svar på den frågan börjar med att Cilla erkänner att hon stjäl. Hon snor hejvilt av människor hon möter, kändisar och sådana hon känner. Tro inte för en sekund att jag är bättre. Jag är minst lika tjuvaktig och använder personlighetsdrag från den ena, hårfärg från den andra och vi båda bildgooglar för att lära känna våra karaktärer.

Ingen av oss har karaktärer med djup från början utan de växer fram under manusskrivandets gång. Ungefär som en vänskap, nu när jag tänker efter. Vi träffar någon, och skalar av lager efter lager med början i utseende och sedan tankar, åsikter, känslor, beteenden allt eftersom vi fördjupar en relation.

Ja, vi avslutar där. Lyssna! Jag tror att både ni som skriver, ni som vill skriva och ni som läser och är nyfikna på hur det går till bakom kulisserna hos oss som skriver har glädje av avsnittet. Det hade vi.

Avsnitt 45 av podden Skriverier med Malin och Cilla

Boktips

Jag har läst Harry Martinssons Nässlorna blomma. Fick för mig att jag ville läsa en klassiker och valde denna efter att ha hört om den i Lundströms bokradio. Vet ni, jag kan ha läst den någon gång under skoltiden, men herrenaddå … då hade jag fokus på annat än gamla klassiker. Men wow.

Cilla har läst Björn Hellbergs Vena Amoris och eftersom vi bara tipsar om böcker vi gillar, så … gillade hon den. Vi berättar båda mer i podden om varför vi gillar böckerna vi tipsar om.

Så, mina damer och herrar, läsare och författare, skribenter och annat löst folk – får vi presentera den första delen av de stora frågavsnitten! Ni har frågat, vi har svarat, åtminstone på ett urval av de frågor som skickats in på ämnet ”skrivande”. Som alltid är det författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson som försöker på sig en massa klokskaper kring just skrivandet. Go lyssning! Och återigen: stort tack för frågan om hur man börjar skriva en bok.

Här ovan hittar ni alla avsnitt ur podden. Här hittar ni alla mina blogginlägg om vår podcast.

Vi ses väl snart igen? Här på bloggen, på ön eller kanske rent av i Norrköping på bok- och poddfestival den 28 januari?

Tills dess: HEJA HEJA o massa kramar från mig, Malin Lundskog

Skriv en bok – från idé till färdig berättelse

Skriv en bok, det är så himla kul! Har du svårt att komma till skott med dina skrivardrömmar eller undrar hur sjutton du ska göra för att börja, sluta och allt där emellan? Fear not och du är allt annat än ensam. Var och varannan, i alla fall var tredje, människa när författardrömmar. Mer än var och varannan av de människorna har berättelser som bara väntar på att få komma ut i bokformat. Som jag berättade om här ställde en av mina Instagramföljare frågan om hur man gör för att skriva en bok. Mitt första svar till henne var det irriterande och frustrerande skriv bara skriv! Kör och gör!

skriv en bok, Malin Lundskog, författare — i taxin, i trappen, i hissen, i hallen och i sängen (särskilt om den står i en svit på Hotel Eggers).
Jag skriver överallt.

Så här gör jag när jag skriver mina manus

Här kommer andra svaret på frågan även om det egentligen inte är ett svar. Jag har ingen aning om hur ´man´gör. Jag vet bara hur jag gör och det förändras från manus till manus, berättelse till berättelse och alltså bok till bok. Om några år har jag kanske (förhoppningsvis) helt andra tips att ge, eftersom jag testar nya grepp och lär mig fler metoder längs min författarresa. Men: förhoppningsvis kan mitt tillvägagångssätt att skriva böcker på inspirera er som är sugna på att ta tag i ert skrivande.

Idén

Idén! Punkten som är fröet till hela berättelsen . Idén. Jag har skrivit med ett problem som ska lösas som utgångspunkt, jag har skrivit om ett diffust tema som jag vill belysa utan att ha någon aning om hur. Ibland skriver utifrån en karaktär, som jag är sugen på att utforska. Till min roman Mariannes mirakel till exempel, var inkontinens fröet. Det har jag berättat om här.

Gräv där du står

Krångla inte till det i onödan. Jag tror att det här kan ändra sig när jag har skrivit fler manus, jag är ju till exempel jättesugen på att skriva historiska romaner, men just nu: jag använder mig av miljöer jag känner till. Mina karaktärer har yrken jag kanske inte är så insatt i, men som det är lätt att ta reda på hur det funkar. För Mariannes mirakel frågade jag till exempel en kompis som är studie- och yrkesvägledare om deras friskvårdsbidrag och semestrar för att veta om min karaktär Helén skulle kunna gå och träna på arbetstid. Ja, ni fattar. Keep it simple!

Planera lagom

Lagom planering? Ja, som sagt. Det här är min metod. Jag planerar inte manus sådär värst noga. Har till exempel ingen koll på hur det ska sluta, även om jag vet att jag vill att det ska sluta lyckligt (om jag nu vill det). Men jag har börjat göra en grov synopsis, i ett program som jag berättar mer om senare (fatta cliffhanger!). Det är helt oväsentligt i det här skedet. I alla fall: En grov synopsis och mina karaktärer i grova drag. Så fort jag kommer på att jag saknar riktning eller karaktärsdrag bygger jag på med det. Skriver ner vilka karaktärerna är och fyller på när jag behöver. Lär känna dem alltmer ju mer jag skriver om dem, så det är inget jag fastnar vid jag börjar skriva. Herregud, ni vet väl vem självsabotören Analysera Paralysera är?

Råmanuset

Skriv bara skriv. Ja, den punkten är så viktig att jag upprepar den igen. Fulskrivningen. Flödesskrivningen. Skrivandet som vissa dagar kanske inte leder någon annan vart än att man får in vanan vid att sätta sig ner och skriva. Man skulle kunna kalla det här råmanus-punkten också. Punkten där jag skriver ur mig berättelsen utan att redigera eller bry sig om att jag använder presens på tio sidor och imperfekt på de trettiosju nästa. Eller stavar fel eller inte har koll på alla fakta som behövs. Och att jag byter namn på karaktärer mitt i manus.

Jag skiter i det i det här stadiet. Här skriver jag utan att döma. Faktiskt utan att förvänta mig något annat än en mängd bokstäver i ett dokument, som beskriver något eller någon som börjar någonstans och slutar någon annan stans.

Inspirationen finns överallt

På med författar-glasögonen. Ju mer jag skriver, desto oftare (okej, alltid. Förlåt ni som umgås med mig!) har jag ögon, öron och alla känselspröt ute för en bra historia. Allt vi är med om och alla vi möter kan faktiskt inspirera till berättandet. Det kan vara sättet någon tar på sig en mössa, en blick, en kommentar, en gångstil, ett ljud, en doft och you name it. Här kommer också mitt eget läsande in. Hur skriver andra? Vad tycker jag om och varför.

Ni ska höra våra boktips i podden Skriverier med Malin och Cilla. Jag som skriver romaner och Cilla som skriver spänning läser (oftast) helt olika böcker. Självklart kan man använda tv-serier och filmer som inspirationskälla också. Alla berättelser och alla människor kan bidra. Inget är för stort eller litet för att bära med sig en bra story …

Redigera

Redigera om och om och om igen. Men skit i det under påhittandets gång. Min andra publicerade novell heter Över en fika och den tog … lång tid att skriva. Då satt jag och redigerade i princip varenda mening samtidigt som jag skrev ur mig berättelsen. Vilket jobb! Särskilt när det i slutändan visade sig att några av de välredigerade styckena skulle bort. OMG!

Min första novell? Kommer inte ihåg. Den skrev jag i feberdimma på ett hotellrum i Uppsala och hade nog inte koll på vad jag höll på med … Men antagen blev den och sedan dess har jag vågat tro på det här med att bli (vara!) författare.

Låt andra läsa

Ragga upp en testläsare! Ja, någonstans efter några omgångar av redigering tycker jag att det är dags att låta testläsarna göra entré. Skitläskigt! För (numera vet jag att) boken är ju inte färdig bara för att jag har redigerat. De som testläser mina berättelser är några jag litar stenhårt på. De har läsvana och vågar säga vad de tycker (på ett snällt sätt. Ni vet ju hur det är med oss känsliga konstnärssjälar.). Just nu har jag ett manus ute hos testläsare och en av dem läser inte enbart för att hon är läsvan utan också för att hon bor på Knippla och vet allt (?) om ön där stora delar av manuset utspelar sig.

Tid och rum och annan planering

Var och när och hur passar det dig bäst att skriva? Behöver du tidssatta mål? Eller kanske mål på ett visst antal ord? Hur ofta kan och vill du skriva? Själv skriver jag helst ensam och jobbar bäst enligt pomodoro-metoden, som jag har skrivit om här. Jag funkar bäst på förmiddagarna, men har upptäckt att när jag är en bit in i en berättelse och har lärt känna mina karaktärer, då funkar eftermiddagar och kvällar också jättebra. Jag älskar att sitta hemma och skriva, men skriver också gärna på café, tåg eller i till exempel en hotellobby. Eller i bilen (när min man kör).

Hur som helst är mitt tips här att avsätta den tid som är rimlig för dig (hej alla som vill rivstarta!), sätta upp mål om det får dig att prioritera skrivandet. Jag har just nu en deadline på två olika manus, ett som ska till lektör och ett som ska till förlag. För mig räcker det att jag har den deadlinen och sedan vet på ett ungefär hur mycket jag behöver skriva varje dag. Jo, jag skriver nästan nästan varje dag, precis som jag tipsar om i min bok GLAD FRi STARK för er som vill skaffa goda vanor. Myrstegsrevolutinen funkar i alla lägen! Skulle jag däremot sätta upp en detaljerad plan, med ett visst antal ord varje dag då skulle jag sluta skriva. Tidssatta, specificerade mål är inte min melodi, men det kanske är er?

Och så vill jag ha musik. Kör oftast någon lugn spotifylista eller Spotify radio med någon artist jag har snöat in på för tillfället (nej, faktiskt inte Springsteen. Hans musik blir jag glad och stilig av, he he). Här är en lista jag gillar just nu:

En författare jobbar inte ensam

Skrivande vänner, stöttande omgivning och skrivkurser är guld värda. Men jag tycker inte att det kommer i första hand. I alla fall inte om man är sugen på att komma igång med att skriva en bok.

Skrivarkurser är fantastiska för att lära sig ett hantverk på. Lära sig om karaktärer och hur man fördjupar dem, vad innebär gestaltning och vilket syfte har en dialog. Dessutom innebär en skrivkurs ofta att man hittar vänner som håller på med samma sak, skrivande vänner. Men för att komma igång. För att skriva färdigt en berättelse som kan bli en bok, då är det viktigare att skriva än att nätverka, att prova sig fram istället för att fokusera på hur andra gör och att faktiskt ge sig själv så mycket respekt att ´har jag avsatt den här tiden för att skriva, då ska jag fan skriva´. Inte sticka (hrrrm … been there, done och doing that), träna (också gjort. Och gör …) eller städa (inte så skyldig på den punkten) istället.

Inte förrän vi tar oss själva på allvar, kommer vår omgivning att göra det. Spelar ingen roll om de förstår vad vi håller på med, ser de att vi tycker att det är viktigt tycker de också att det är viktigt. I alla fall de som tycker att vi är viktiga.

Hoppas att det här ger er som behöver det inspiration till att skriva en bok. Eller i alla fall en berättelse. För hur berättelsen sedan blir bok, det är en annan historia.

Frågor om hur man skriver en bok?

Har ni frågor om hur man skriver en bok, kommer Cilla och jag att svara på de frågor vi har fått i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla som släpps tjugonde januari i år. Vi spelar in den sextonde, så passa på att fråga innan dess. Lägger upp en länk till avsnittet här när det är ute. At your service ju!

Ses snart igen! Tills dess: Skriv en bok, he he. HEJA HEJA er och era drömmar.
Kram Malin Lundskog